Woody
Allens filmer handlar ofta om neurotiska män. ”Zelig” från 1983
är inget undantag: i den fejkade dokumentären berättar olika kända
kulturpersonligheter som Susan Sontag, Norman Mailer och många andra
den rörande historien om den mänsklige kameleonten Leonard Zelig,
vars drift att anpassa sig gått till sådana överdrifter att han
bokstavligen förvandlas utefter sin omgivning. Han blir bland annat
svart jazzmusiker, österrikisk psykoanalytiker, baseballspelare, och
så vidare.
En
satir över den moderna människans vilsenhet. Det som utlöser det
här symtomet är när Zelig på en fest hör andra tala om Herman
Melvilles roman ”Moby Dick”, och han upptäcker att han lyckas
prata initierat och entusiastiskt om romanen trots att han inte har
läst den, och han blir allt mer övertygande som litteraturvetare.
Det är
genialiskt av Allen att välja just ”Moby Dick”, då den lär
vara den roman flest människor brukar ljuga om att de har läst. Ni
kan nu råda bot på detta, på ett synnerligen smidigt sätt.
Cape Apocalypse, Princetown, 2012, Philip Hoare
Universitetet
i Plymouth i England har gjort hela romanen tillgänglig på
internet, på sidan www.mobydickbigread.com.
Ett symposium som hölls våren 2011 gav insikten att denna roman har
häpnadsväckande mycket att säga oss om hur vi förhåller oss till
naturen. Därför anlitades olika inläsare, däribland skådespelare
som Stephen Fry och Simon Callow, popstjärnor som Pet Shop
Boys-sångaren Neil Tennant och förre Pulpmedlemmen Richard Hawley.
Första
kapitlet lästes av Tilda Swinton, och sedan har det växlat mellan
kända och okända inläsare, vilket har bidragit till skiftande
kvalitet, men framför allt en variation och spännvidd. Min favorit
är kanske Nigel Williams muntra läsning av tredje kapitlets
hejdlöst homoerotiska laddning mellan Ishmael och harpuneraren
Queequeg, eller författaren Will Selfs lika inlevelsefulla läsning
av femtiofjärde kapitlet, det som handlar om valens vithet, och hur
den vita färgen blir symbolen för alla onaturliga inslag i naturen.
Projektet
sjösattes passande nog på min födelsedag i höstas, och avslutades
i tisdags med epilogen. Jag har varit med från början, laddat ned
en veckas inspelningar i taget och frossat i dem i min bärbara
ljudspelare. Något att rekommendera! Det är en roman som spränger
alla förutsättningar, som är så ambitiös och anspråksfull att
det mesta ter sig futtigt vid en jämförelse.
Till
det roliga hör också tillgängligheten: du väljer själv om du
lyssnar på internet eller laddar ned som mp3-filer. Och det är helt
gratis. Till varje kapitel hör också ett konstverk, vilket ger en
helhetskänsla. Samt en påminnelse om den slakt på valar som
fortfarande utförs, med en vädjan om donationer till Whale and
Dolphin Conservation.
Själv
har jag ofta tänkt på hur kul det skulle vara med en svensk
motsvarighet. Det kunde lanseras av vår hårt prövade
kulturminister – jag bjuder på tipset, hon behöver något för
att få lite cred bland kulturtanter.
Den
svenska roman som mest påminner om ”Moby Dick” är förstås
Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga”. Fast det är en roman
som inte saknar läsare, misstänker jag: därför skulle jag ännu
hellre förespråka att man valde Carl Jonas Love Almquists
”Drottningens juvelsmycke”, då det är en roman som liksom
Melvilles storverk inte har fått tillräckligt många svenska
läsare.
Almquists
ambitiösa roman från 1834 är vanvettigt underhållande, med sina
tankesprång och infall. Om 2012 var året då podcasten slog igenom
borde 2013 bli året då vi lyssnar på klassiker. Lena Adelsohn
Liljeroth, om du låter mig läsa Scen VI i Nionde boken, då kan vi
låta allt gammalt groll vara glömt!
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/1 2013)
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaMycket inspirerande text och jag hoppas att många tar del av "Moby Dick" på det sätt du anvisat (även om jag själv definitivt föredrar en omläsning i min gamla pappersversion).
SvaraRaderaMan kunde skriva mycket om den ende överlevande budbäraren som paradigm (är det ordet för vad jag menar? "Arketyp"?) men jag nöjer mig just nu med att citera från mitt favoritverk från tjugonde århundradet, Martinsons Aniara,sista sången:
Vårt sorgespel är slut. Jag återgav
med sändebudets rätt från tid till tid
vårt öde speglat i galaxens hav
Kalla mig Ismael om du vill
Jodå, kombinationen papper/ljud funkar nog rätt bra också. Men det är ju ett oerhört fint initiativ, där inläsarna har jobbat ideellt, och det där om överlevaren låter som ämnet för en essä, som kan sträcka sig mot 1900-talets vittneslitteratur, fram till Kertész.
SvaraRadera