Ibland lackar jag ur
på fiktionen, slutar läsa romaner. Jag hade en period för cirka
tio år sedan när jag nästan bara läste annat: essäer, filosofi,
psykologi, och förvisso poesi, doppade armbågen i historia (det
räckte). Men som den idiotiska malen dras till ljuset återvänder
jag alltid till romanen, och den förlåter mig alltid, är alltid
lika välkomnande.
Just nu anar jag att
romanen och jag håller på att få allt svårare att komma överens, så jag söker
annat att läsa. Som Zygmunt Bauman, den polskfödde sociologen, vars
senaste bok Collateral Damage. Social ojämlikhet i en global
tidsålder verkar vara skriven efter mina mått.
Minsann. Det är en
bok som inte utger sig för att förstå sig på samhället, eller
individerna i samhället – men åstadkommer detta ändå, indirekt.
Det kan romaner också göra: jo, men ibland behövs annat. Inte
heller tycker jag att den som inte läser böcker är en sämre
människa – det finns som bekant bättre och sämre människor
överallt, somliga har läst böcker och andra inte, det är inget
att tjafsa om eller skriva gråtmilda debattartiklar om.
Däremot blir man ju
tråkigare om man inte bryr sig: man saknar de bredare ramarna, det
vidare perspektivet; den som läser ser fler samband och kan koppla
ihop saker, och får mer att säga.
Vad man då lär sig
av att läsa Baumans bok, det är bland annat att ett samhälle
aldrig är starkare än sin svagaste länk. Vi håller på att få
ett samhälle som visar mindre och mindre solidaritet. Titeln
Collateral Damage refererar till de ofrivilliga skadorna i
krig, civila dödsfall – ej att förväxla med oväntade
skador, inskärper Bauman, för i krig är inget oväntat. Krigets
första offer är varken sanningen eller ungdomen – det är
överraskningen som stryker på foten först av allt, att vi
får en tillvaro som inte klarar av att förvåna oss.
Baumans analys av
världsläget lyder ungefär så här: de rika blir rikare, de
fattigare blir inte bara fattigare, utan framför allt får de mer
insyn i de rikas värld. Ignorance is bliss, och när du vet
vad du går miste om blir du mer frustrerad. Därför behovet av
paparazzis, behovet av Hollywood-fruar på tv: så att vi får se hur
knäppa de rika är, så att avunden ska dämpas.
Statistik är som
bekant bara en del av sanningen. Men vi kan använda den till något,
när vi läser att USA och Europa varje år spenderar 17 miljoner på
djurmat, och att det kostar 19 miljoner att utrota svälten. Eller
att fler än 50 % av alla amerikanska tjejer blir gravida vid 15-16
års ålder. Så ser världen ut också.
Att läsa Bauman är
ett äventyr, där tanken sveper kvickt men metodiskt, där stilen
och ämnet befinner sig på jämbördig mark. Jag gillar också hur
översättaren Annika Ruth Persson förhåller sig till stilen –
klart, utan att förenkla, som när hon väljer att behålla
originalets glosa ”kontingens”, ett ord som SAOL fortfarande
ratar trots dess användbarhet (det är ett så smidigt ord att det
inte ens kan definieras, bara användas).
Bauman är de
dråpliga analysernas skribent, och en helt lysande stilist. Det är
också ett sätt att skriva som tar risker, som vågar göra bort
sig, vågar hamna snett. Stilen är synonym med personligheten, och
här befinner den sig i ett oroligt tillstånd, driven av rastlöshet.
Samtidigt som den kostar på sig att vara avslappnad och förtrolig, och befriande chosefri, som när han flitigt hänvisar till Wikipedia som källa.
Han lokaliserar
kvinnan som i ett slag tog det privata och gjorde det offentlig, och
visar att den tidigare gränsen försvann när den franska kvinnan
Vivienne i ett tv-program på 80-talet berättade att hennes make
inte kunde tillfredsställa henne sexuellt, då han led av för tidig
utlösning. Där finns embryot till vår tids faiblesse för
sensationen, för allt mer vågade avslöjanden.
Är din historia
lönsam, lille vän? Så kan Baumans iakttagelse parafraseras,
utifrån Peter Tillbergs 70-talsmålning. Med precision får vi här
formeln för vårt moderna samhälle, där det privata har
annekterats av offentligheten: ”Vi tycks inte känna någon
glädje över att ha hemligheter om de inte är av den typen som
kan pumpa upp våra egon genom att dra till sig forskarnas och
TV-soffornas uppmärksamhet eller hamna på kvällstidningarnas
framsidor och glansiga veckotidningsomslag.” Du kanske tycker att
det här är en överdrift, men tänk då på hur den
självbiografiska genren hamnat i knät på eländeslitteraturen, där
offentliga personer berättar sina privata erfarenheter först efter
att förlaget har bedömt om de har tillräcklig kommersiell
potential, det vill säga är tillräckligt eländiga.
I analysen av
samhället visar Bauman att förutsättningen för vårt
vinstfixerade framgångsinriktade samhälle är att förinta själva
premissen om ett samhälle, så som Margaret Thatcher gjorde på
80-talet, då hon menade att vi inte har något samhälle, bara
individer och familjer. Så mycket enklare då att genomdriva
obekväma lösningar.
Baumans bok är
stundtals mer än lovligt spretig, och nog märks det att dess
innehåll tryckts in under huvudrubriken om ojämlikhet – så finns
här till exempel ett visserligen skarpt skrivet kapitel om ondskan,
med utgångspunkt hos Hannah Arendts banala ondska. Samtidigt finns
där en konsekvent huvudtanke hos Bauman, om det maskinellas risker,
hur tekniken gör oss distanserade och avtrubbade, där datorns
tangentbord underlättar ondskans verkställande: ”En knapp är en
knapp är en knapp …”
Där, mot slutet av
boken, tenderar Bauman att bli just det som Gunther Anders och andra
som varnar för oroväckande tendenser, alltså en ”panikmakare”.
Det är en risk han gärna tar – hellre den än att vara någon som
sticker huvudet i sanden.
50%av alla amerikanska tjejer blir gravida vid 15-16 års ålder? Det låter inte rimligt.
SvaraRaderaJag reagerade också på att det kändes som en (för?) hög siffra, men det finns ju stora diskrepanser, att siffran kanske är 20 % på vissa ställen, och 75 % på andra.
SvaraRadera