att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 okt. 2016

ensamheten värst, Siri Johansson & Sven Teglund, Teg Publishing


Att ge ut en bok kan vara lika mycket ett politiskt som ett estetiskt beslut. Siri Johanssons dagbok är ett kraftfullt politiskt statement. ”Se den här människan”, viskar boken. Att ta del av den är omskakande, men aldrig på ett påträngande sätt.

Det är en udda bok på flera plan, denna ensamheten värst, som dagboken heter. Siri Johansson, född 1918, var hemmafru från Husum, som när hon blev änka 1990 började skriva dagbok. I april 2010 får hon en stroke, och dör strax senare. Sonen, konstnären Sven Teglund, har gjort ett strängt urval och redigerat ned cirka 6000 sidor till knappt 500, och dessutom skrivit ett fint, ömt förord.


Men ännu mer: i mitten av boken finns något märkligt. När jag öppnar boken för första gången (och kanske andra, tredje, och så vidare …) tror jag att där ligger riktiga bordsdukar. Så tjocka känns sidorna. Men det är avbildade virkade bordsdukar, femton stycken vita och röda. När jag så tittar närmare ser jag – åh! – att det är akvareller. Teglund har alltså målat av de dukar mamman har virkat.

John Berger har i en essä skrivit att ”[e]n teckning av ett träd visar inte ett träd, utan ett träd som blir sett.” Det Teglund gör med sina akvareller är ju att förvandla sig från en som tittar till en som ser. Han ser bordsdukarna, och jag kan inte uppfatta dem i boken som något annat än en uppmaning till läsaren att själv röra sig i den riktningen.

För några år sedan gav Kristofer Flensmarck ut boken Almanacka, som var en transkribering av farmoderns dagboksliknande anteckningar. En vacker bok – jag tycker nog att det här är en bok som liknar den, i så måtto att den aktiverar en läsning som styr mig mot de egna erfarenheter. Sålunda har alla läsare människor i sin närhet som varit i samma situation som Siri Johansson, även om långt ifrån alla skriver ned sina upplevelser.

Hon inleder med väderleken, och registrerar sedan hur sömnen har varit. Det är besök, samtal, resor inom landet, matlagning, städning, tv-tittande, bingospel, sjukdomar – mot slutet allt mer sjukdomar. Lika lite omvärld som i Linda Skugges dagbok från början av 90-talet, Men mest av allt vill jag hångla med någon, fast Johansson nämner åtminstone en färjekatastrof i september 1994 och en ”stor olycka i Amerika” 11 september 2001. Vad som saknas är orden, vad som blir sagt under alla besök, alla telefonsamtal som rapporteras i dagboken.  

Och så virkandet av bordsdukar. Förspilld kvinnokraft, som Teglund påminner om i efterordet att det brukade kallas (var det inte Ellen Key som sa det?). Förspilld? Nä, så fan heller. För vad Teglund visar med sina akvareller är ju att där finns en möjlighet för honom att hantera sorgen, att återknyta till den förlorade mamman. När han minutiöst återger maskorna inbillar han sig att det är där hon har lagt orden i de samtal som inte antecknats i dagboken. Det är rörande, och dessutom en slags sanning.

Inte för att det blir så mycket avslöjande här. Johansson nämner dock redan i början den ensamhet ska bli ledmotivet: ”ensamhet, svår […] ensamheten är så svår”, och så 21 januari 1993:

”ska nu gå och lägga mig, kl ½ 10.

ensamheten värst

Tack för idag.”

Vad är det här? En absurdistisk dikt? Verkligheten? Både och? Noteringarna ser ofta ut så här, att Johansson rör sig kvickt från stor ensamhet till den rutinmässiga tacksamheten. Det blir poesi av det, och det är lika mycket Johanssons som Teglunds förtjänst. I förordet skriver han att mamman aldrig läste romaner som vuxen, för hon visste hur påverkad hon blev av det, så hon undvek det medvetet i rädslan att kollra bort sig. Det gick många rykten i svang om folk som blivit galna av att ha läst böcker.  

Religionen tar över mer och mer i anteckningarna. Ofta pareras tacksamheten med bön om hjälp, i gripande enkla utrop: ”Tack för idag, hjälp mej.” Sonen skriver i förordet att det blev en överraskning för honom att upptäcka hur djupt förankrad tron var hos modern, för det var inget man talade om. Så typiskt norrländskt ändå! De sista åren är Johansson ofta orolig, både över sig själv och andras sjukdomar.   

Ja, det är verkligen dagbokens år, med del tre i Lars Noréns serie, och Johanna Ekströms också tjocka dagbok från slutet av 90- och början av 00-tal. Dessa är dock verksamma författare, medan Johansson är den där oansenliga vanliga människan. Med hjälp av den här boken kan vi ana hur en fiktiv karaktär som Kristina Sandbergs Maj skulle ha det på sin ålderdom.   

Det här är också en så vacker bok, och då menar jag inte bara de realistiskt återgivna bordsdukarna, som jag gång på gång återvänder till, för att bli påmind om att de faktiskt inte är på riktigt. Men jag blir aldrig riktigt övertygad, för när jag ser dem tänker jag bara att jag vill ta ut dem ur boken och lägga dem på ett litet bord.

1 kommentar:

  1. Det låter alltså som raka motsatsen till >Rut Berggrens dagbok (gavs ut under titeln Erikas Dagbok), den levde ju i högsta grad med omvärlden.

    SvaraRadera