Giovanni's Room, James Baldwin, Penguin

I Penguins föredömliga serie ”Great loves” (lanserad 2007) med tjugo titlar ingår James Baldwins andra roman Giovanni’s Room, från 1956. Eftersom jag har läst en del Baldwin tidigare tyckte jag det var en god idé att läsa denna relativt korta roman. Det var mer än en god idé, för det är en helt strålande bok, som får en att tänka på saker som går att reflektera över även 66 år senare. För även om det är en kärleksroman handlar det också om pengar.

 

Pengar? Ja, något man lätt blir varse när man tar del av romaner från tidigare tidsepoker är att de på den tiden ofta saknade pengar, men hade desto mer av tid. Nu är det ju tvärtom: folk har mer pengar än de behöver (ledtråd: köksrenoveringar och pool-byggen), men saknar tiden att ägna sig åt de utsvävningar som var så avgörande förr. Den tid som då idkades åt att tänka och att leva har nu helt tillägnats livsstilsmarkörer (jag kan bespara er en rant om detta och hänvisar till nyligen skrivna krönikor i ämnet av Andres Lokko och Kristofer Andersson).

 

Baldwins roman handlar om kärlek och pengar, men också om tid. Han bryter sönder tiden, och visar oss redan inledningsvis vilka förödande konsekvenser kärleken kan ställa till med. David är en amerikan i Paris. Medan flickvännen Hella roar sig på en egen road trip i Spanien träffar han italienaren Giovanni och blir förälskad, men det slutar dåligt. Giovanni mördar sin arbetsgivare och döms att bli avrättad med giljotin.

 

Händelseförloppet äger vissa likheter, förstås, med Albert Camus fjorton år tidigare skrivna roman Främlingen. Baldwin lånar – eventuellt medvetet – denna romans berättarstruktur med två delar, och på sätt och vis är David en slags Meursault, han som på en strand avrättar en arab. Det vill säga: båda är indolenta likgiltiga outsiders, och David är på något sätt inte riktigt till freds med att älska vare sig kvinnor eller män.

 

Tid och pengar och kärlek är vad Baldwins roman mest handlar om, men också handlar det om frihet: ”nothing is more unbearbable, once one has it, than freedom”, lyder en av romanens hårda domslut. Och sådana intelligent formulerade paradoxer är vanliga, eftersom sanningens förklädnad är paradoxen: ”the end of innocence is also the end of guilt”. Friheten inskränker oss, kränker oss, sänker oss – men det gör också tiden. Tiden är en fiende, och Baldwin gör rätt i att behandla den så nonchalant som han gör. Varför skulle han annars bryta itu den? Det är för att stå ut med dess övergrepp, och endast genom att ta makten över dem kan vi behålla vår värdighet.

 

Jo, det här är en queer roman som med rätta getts klassikerstatus, en modig roman som skildrar homosexualitet på ett rättframt och ärligt sätt. Men det är också en roman som tydligt visar vikten av miljöbeskrivningar. Platsen – Paris – skrivs fram sensuellt men inte utan att dess avigsidor också träder fram, med dofter och stanker och smuts och allt som är sjabbigt och snuskigt. Baldwin skriver ivrigt, med ett djärvt bildspråk som sällan ger utrymme åt utslitet frasmakeri. Det är ett språk som tar risker, liksom han gör det med tematiken.

 

Även bifigurerna är omsorgsfullt skildrade, tålmodigt och noggrant. Tillbakablickarna är relevanta och motiverade, och allt annat än utfyllnad. David har en sårig relation till pappan (mamman är död), och när han var tonåring hade han en sexuell erfarenhet med en kompis, Joey, som han sedan behandlade elakt, något som ytterligare förstärker det autentiska intrycket. För sådan är världens gång, att den som väcker vår åtrå också kan väcka vårt förakt, och den här romanen är full av sådana insiktsfulla ögonblick, sådana epifanier. När David träffar Giovanni och det leder till sängen blir slutsatsen ominöst skildrad: ”With everything in me screaming No! yet the sum of me sighed Yes.”

 

Ett par generationer innan Baldwin skrev sin roman ägnade sig Henry James åt något liknande, med ett flertal romaner om amerikaner som förgäves försökte vistas i ett Europa som bara ter sig främmande för dem. Baldwin är delvis ute i ett liknande ärende. Kanske James – som tillbringade störst del i litteraturhistoriens mörkaste garderob – kunde ha och hade vågat skriva den här romanen om han hade fötts 70 år senare. Hella blir sanningssägaren som menar att amerikaner inte borde åka till Europa, för de blir inte lyckliga där, och vad är en amerikan utan sin lycka?

 

Åtminstone utför David också ett tankearbete som sträcker sig åt essäns marker:

 

Perhaps everybody has a garden of Eden, I don’t know; but they have scarcely seen their garden before they see the flaming sword. Then, perhaps, life only offers the choice of remembering the garden or forgetting it. Either, or: it takes strength to remember, it takes another kind of strength to forget it, it takes a hero to do both.

 

Och Baldwin vill gärna laborera med dikotomier och dela in världen i en binär osämja. I hans världsbild är vi människor antingen galningar som minns eller galningar som glömmer. Davids öde blir att han minns Giovanni för starkt.

 

Han minns Giovanni, och hans rum, där de under några månader under en försommar upplever något som väl får kallas ett Eden. Tills Hella återvänder från sin resa, och katastrofen blir ett faktum, delvis utlöst av Davids förnekande av Giovannis kärlek. Baldwin skärskådar relationer och känslor på både konkret och abstrakt nivå. Han visar också hur skoningslös sanningen är. Samtidigt bevarar han en spänning i hur Giovannis anklagelser mot David lämnas outredda, vilket kan bero på att han har både rätt och fel: rätt, eftersom David verkligen är en egoist som inte kan älska, men också fel, eftersom han själv bara är svartsjuk och vill äga den han älskar. Men också i svartsjukan finns sanningar: mörkt lömska, listigt liderliga.  

 

Det här är en relativt komprimerad roman. Jag gillar formatet, speciellt när den är så behagligt paketerad med en bok som lätt slinker ned i kavajfickan. Det kom en svensk översättning 1957, och den är kanske värd att leta upp. Nu råkade det bli att jag läste den på engelska, eftersom den var lättare att hitta (på en bokhandel i Göteborg), och det säger förstås också något om vår tid.