Wärdslige och Andelige Wisor, Lasse Lucidor; Diamanter i stenkol, Robert von Kræmer, Nirstedt/Litteratur

 

I måndags anlände från Skolverket och Kulturrådet de efterlängtade läslistorna till skolans alla stadier. Det underströks att det absolut inte var frågan om en kanon – å andra sidan är det svårt att uppfatta listorna som något annat än just en kanon, om än i frivillig form. Vad jag tyckte: spontant helt ok, men lite snålt att inte inkludera dramatik (den lär vara på väg), och för gymnasiet saknades Latinamerika, samt att det är märkligt att de 25 romanerna hade sådan slagsida – femton stycken – från 2000-talet.

 Den som till äventyrs har svårt att orientera sig i den svenska poesihistorien kan förstås konsultera Nirstedt/Litteraturs poesibibliotek som sedan 2019 skapat en diger lista på klassiska svenskspråkiga diktsamlingar, från Samuel Columbus (1674) till Ralf Andtbacka (2008). Med andra ord: en svensklärare kan inte skylla på att det är svårt att hitta guldkorn. (Snabbspåret: Stagnelius, Kerstin Söderholm, Stina Aronson, Gunnar Björling, Rut Hillarp, Ann Jäderlund.)

 

Nu har två böcker tillkommit – två med åren på nacken, så att säga. Lasse Lucidor borde kanske ha fått med en dikt i läslistan (en kan hoppas att det åtgärdas till nästa års revidering), medan Robert von Kræmer troligen behöver stå på tillväxt ytterligare några århundraden.

 Lasse Lucidor, också känd som ”Lasse den olycklige”, har med Wärdslige och Andelige Wisor en given plats i den svenska poesihistorien, med en uppfinningsrik och sångbar versmelodi som inte står Bellman eller Cornelis Vreeswijk efter, och en viss självömkan som inte står Stagnelius och Pär Lagerkvist efter. Hans absolut mest kända hit är förstås ”Skulle Jag sörja då wore Jag tokot”. Han föddes 1638 och dog i en värjduell 1674 (ni antecknar väl?). Anna-Karin Palm berättar i förordet att hon som ung litteraturstudent på 80-talet visade hans grav vid Maria kyrkogård sin vördnad. En tradition som gärna får fortsätta.

 För så bra är han, och jag vill tillägga, ”fortfarande”. De värdsliga dikterna vinner med 19-8 mot de andliga. Palm förordar högläsningen, och det kan nog tarvas, då den gamla 1600-talsstavningen har bevarats. Dessutom är en handfull av dikterna på tyska. Det här kanske avskräcker? Synd om så vore, för om man högläser märker man genast att vi har att göra med en av svensk poesis relativt många bad boys (Bellman, Ferlin, Ekelöf, Elis MB …). Lucidor sparkar helst spikrakt uppåt, och har flera vassa onliners redo för att chikanera uppblåsta politiker och andra pratkvarnar:

 

Stånd/ Rijkdom/ Skönhet/ Styrkia/ wärdslig Klookheet

Är fåfeng/ intet/ Glas/ Fnas/ As ok Tokhet;

       Wij warda allesammans/ Arm ock Rijke/

       Kung/ Bond/ Dwärg/ Rees/ stygg/ snygg/took/ klook/ ann’n lijke.

 Sålunda läser jag Lucidor med stort nöje; det är ett kärt återseende. Allra mest nöje finns i den eleganta dialogen ”It Samtaal emellan Döden och en säker Menniskia”, som jag minns att jag brukade undervisa om när jag var färsk lärare, på den tiden det fanns ordentliga antologier med rikhaltigt urval av också den äldre poesin. Varför hanns sådant med förr? Svaret på den frågan är nog obehagligt, och har i viss mån med disciplin att göra: dagens gymnasieelever kidnappar för mycket av tiden åt instruktioner som behöver upprepas till förbannelse och tillsägelser av elever som lattjar för mycket (bad boys i ordets sämre  betydelse).

 I samlingen finns också dryckesvisor, en och annan kärleksuppvaktande visa. Om en modern jämförelse tillåts kan Lucidors dikter ses som en föregångare till gangsterrap och poetry slam. Den komplexe och sammansatte poeten har definitivt potential att fungera som en inspiration till dagens rimsmeder, oavsett var de framträder.

Perioden mellan romantiken och 1890-talet är något av ett svart hål i den svenska poesihistorien. Realismen var romanens epok. I poesibiblioteket är det en 57-årig lucka mellan Atterbom och Strindberg, som nu täcks av Robert von Kræmers Diamanter i stenkol från 1857. Du må vara förlåten om du inför namnet von Kræmer suckar: ”en doldis”. Han var storebror till Lotten von Kræmer, som borde vara mer bekant efter Anna Williams biografi Diktarhjärtat från 2022. Hon var initiativtagare till samfundet De Nio.

 John Swedenmarks förord ger en bakgrund till den verslära som är nödvändig för att kunna tillägna sig von Kræmers poesi. Han skrev för säkerhets skull ett eget förord som också tar upp förord, så lite kaka på kaka blir det – bra för den som gillar sådant. Von Kræmer förordar liksom Palm högläsningen, något som väl är något av en truism när man diskuterar bundna versmått, men han gör det med ett vackert argument: ”månne ej det skäl , som man så ofta hör anföras mot begagnandet af orimmad vers, ’att den är svår att uppläsa’, kommer deraf, att man tänker på att scandera, i stället att helt enkelt läsa som om man läste prosa, då metern nog af sig sjelf skulle träda fram”.

 Romantikens ideal klingar fortfarande i von Kræmers dikter. Nyligen skrev Per Wirtén en märkligt tendentiös text om hur romantiken banade väg för farlig nationalism, konservatism och populism, till skillnad från – håll mitt absintglas – van Goghs målningar … Det är väl en ganska partisk och begränsad tolkning, som bortser från hur mångsidig romantiken är – från Byrons pendling mellan megalomani och altruism, Shelleys proto-kommunism, Blakes visionära uppfattning om världen som en kontaktyta mellan, för att tala med Lucidor, det andliga och det världsliga, Goethes allkonstverk, till Jena-romantikens fragmentisering av jaget och världen, och så vidare vidare … Att säga något enhetligt om romantiken är ju som att säga att popmusik bara handlar om smink.  

 I von Kræmers diktsamling har en resa till London gjort så starka intryck att det blir som en hel säsong av När och fjärran. Där stöter han också på de berömda poeterna som vilar i ”Póets Corner” (hans stavning). Men ”Hvar är Byron?” Inte där, men en finfin karakteristik av poeten: ”I skönhet speglar du ditt eget Jag; / Men mig du tjusar, när ditt sjelf du glömmer.” Nu finns ju inte von Kræmer längre ibland oss, men annars hade jag gärna frågat vad han menar i formulering av Byrons Don Juan och hans ”blomsterkrossning”.

 Att August Strindberg tillhörde de som gillade von Kræmer förvånar inte. Det finns berättande inslag så det räcker och blir över i dikterna, men också en inkännande skildring av engelskt samhällsliv så som det tedde sig på mitten av 1800-talet (med andra ord: ungefär som det ser ut i dag). Det här är skrivet med stark närvaro, och då kan det förlåtas att det ibland blir långrandigt, eller att ångan inte hålls uppe ju längre bort från London han hamnar på de brittiska öarna.