Det är någonting med hus i skräckfilmer, som gör dem ibland mer skrämmande än individerna som huserar där. Det räcker med att se en scen från interiörerna i filmer som Motorsågsmassakern, Psycho, eller Alla helgons blodiga natt (inte de tre bästa skräckfilmerna, men de tre mest skrämmande). Nog blir jag rädd av Overlook Hotel i Kubricks The Shining, men hela poängen med de tre filmer jag räknade upp är att de husen påminner starkt om hus jag någon gång i barndomen vistades i.
Så här: mormor och morfar bodde på landet. Vad krävdes för att jag som sjuåring ensam på kvällen skulle ta mig ned i källaren i det huset? Tja, mer mod än jag vågade uppbåda, uppenbarligen. Jag hade redan bekantat mig med skräckfilm – Fantomen från Mars (The Thing From Another World) – och när jag några år senare såg de tre uppräknade filmerna var miljön redan bekant. Kort sagt: hus kunde var onda. Och mer skrämmande än människor i sig.
En liknande tanke verkar ha sysselsatt spanska författaren Layla Martinez. Carcoma är hennes första roman, nu förtjänstfullt översatt av Annakarin Thorburn. Titeln härrär från den spanska glosan för trämask, en larv som borrar i trä – i överförd bemärkelse ett långvarigt bekymmer för den som drabbas. Kanske den engelska glosan som australiska ordboken Macquaire valde som årets ord – enshittification – kan leda tanken åt liknande riktning.
Här är det verkligen huset som står i centrum för allsköns sattyg. Martinez befolkar sin värld med andar, änglar, häxor, helgon. Moralen befinner sig i ett sluttande tillstånd. På ödemarken utanför byn är huset beläget, det hus där en man drev en bordell en gång i tiden. Hans dotter är huvudperson, och bor där nu med sin mormor – i ömsesidig antagonism.
I själva verket är antagonismen hela den här romanens drivkraft. Martinez skriver något där ironisk distans ingår i symbios med intim närhet med det skildrade. Och feminism kan förstås se ut på många sätt: också så här. Det vill säga, en ursinnig uppgörelse med gångna tiders felsteg, fadäser och kränkningar. I botten finns det manliga övervåldet som utövats av generationer av själviska inbilska missdådare. Det finns ett rastlöst driv i Martinez berättande, en ilska som styr förloppet och åstadkommer två saker.
Ett: en omedelbar identifikation med allt som skildras. Här saknas filter mellan dig och det som gestaltas. Två: en viss matthet. Till stilens egenheter hör att Martinez ofta glömmer att sätta ut kommatecken för att skapa sin egna variant av asyndes. Då kan det se ut så här: ”Utanför sovrummet hade dimman försvunnit, i väggarna och golven satt bara samma agg och bitterhet som vanligt som en rispa som ett sår.” Eller så här, när dottern tar tjänstgöring som hemhjälp åt en rik familj: ”Jag hade aldrig passat en unge förut och kunde inte mer än den engelska som jag lärt mig i skolan men det spelade ingen roll det som spelade roll var att jag inte såg ut som en lantis en fattig en obildad som inte gjort någon [sic] annat än att skura det viktiga var att hennes väninnor skulle se mig och tänka att jag var svindyr.”
Katastrofen inträffar när hon medvetet låter familjens son försvinna, för att hamna i gapet hos den elaka mormodern – eller, ska vi säga, hos det elaka huset? De mångfaldigande skuggorna i huset sätter den lugubra stämningen i denna roman som sagts förnya den gotiska romanen. Det är stora ord, och jag är inte säker på att jag håller med. Det är en lite för apart roman för att den ska trivas under beteckningen gotik, som ju är en snål genre.
Huset blir en sammankallande bild för världens alla orättvisor, och som bekant är det många orättvisor som gör anspråk på att vara värst. Vi lever i en grym värld, och exempel saknas inte på att det inte gått rätt till i den spanska historia som här föreligger. Men glöm att det skulle vara ett isolerat fenomen: snarare blir Martinez roman en vädjan att upptäcka orättvisorna också på andra håll. För här verkar ojämlikheterna på alla nivåer.
Skräckromanen har inte tidigare varit främmande för att bära ett politiskt budskap, men ändå uppskattar jag hur Martinez valt att framställa sin historia, som en överdrifternas karneval. Hennes samhällskritik är uttalad när hon visar hur bitterhet definierar och dominerar alla relationer. De välbesuttnas förakt mot de fattiga är svår att värja sig mot när hon återförtrollar världen på ungefär samma sätt som danske Rasmus Daugbjerg gjort med sina två romaner Ryktet och Troll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.