Verklighet och märklighet, Jonas Rasmussen och Lilian Brøgger, Lindskog

 

Nyligen vädrade jag min besvikelse inför mina kolleger på jobbet som inte sett den nya tv-serien som bygger på Ronja Rövardotter. ”Den är ju för barn”, sa de, utan att tänka på att Astrid Lindgren är en del av vårt kulturarv. Det skulle göra mig mycket besviken om den kulturkanon som lanseras nästa år inte innehåller allåldersförfattarna Maria Gripe och Astrid Lindgren.

 Men hur ska receptionen se ut för verk vars målgrupp är barn? Ska en vuxen recensera barnböcker, eller ska vi nöja oss med alternativet – total tystnad?

Oklarhet råder också kring i vilken ålder barn ska introduceras till de riktigt svåra frågorna. Finns tomten på riktigt? Finns Gud? Varför ska vi dö? Den barnbok som poeten Jonas Rasmussen skrivit, bildsatt av Lilian Brøgger, Verklighet och märklighet, är riktad till barn från sex års ålder och uppåt. Min gissning är att det är en lämplig ålder att börja fundera på de existentiella frågorna. Det var ungefär då jag regelbundet gästade det som hette ”Kyrkans barntimme”, som mindre var religiös indoktrinering och mer en inskolning i häpnad och miraklet i att du inte är ensam i världen.

I bästa fall är det också i den åldern ett barn lär sig läsa själv (eller, ja, de typ 75% av barnen som är läskunniga tio år senare). Då kan barnet utforska både världen och språket med hjälp av böcker som denna – själv råkade det bli Ivar Arosenius Kattresan som damp ned i mitt knä när jag som femåring knäckte läskoden. Jag inbillar mig att det är oerhört viktigt vad det är för något som kan kicka igång läslusten, att det måste vara något som bejakar den upptäckarglädje och nyfikenhet som är barnets födslorätt.

 Brøggers bildsättning är spännande och fantasifull med sina subtila detaljer. Titta bara på omslagets alla katter som med sina individuella exempel på mimik gestaltar livets alla tänkbara känslolägen. Tekniken liknar kollagets, med viss riktning mot svunna – men inte glömda – stilideal.

 Så gör också Rasmussen något vettigt och seriöst av ämnets filosofiska trassel: ”Vi måste ge oss härifrån, / för livet har vi fått som lån.” Ämnet inbjuder till viss skräck, men handen på hjärtat: hur var det att leva som sexåring? Som jag minns det: oavbruten skräck inför alla svårtydda tecken som livet innehöll, och oförmågan att förstå sig på ens omgivning. Och allt var svår ensamhet.

 Rasmussens rimmade dikter kopplar ihop oss alla, och visar att den ensamhet du upplever delas av andra. Därmed inbjuds vi till en kollektiv erfarenhet, och uppmanas utveckla vår nyfikenhet, fantasi och kreativitet. Helt enkelt bli medskapande – och så uppfattar jag även Brøggers teckningar, att de också skapar tillfällen till egna utforskningar, med sina många lager av innebörd och betydelse.

 Kombinationen av dikt och illustration väcker inlevelsen. Rasmussen skapar en stark bild med en port som ingång till livet, med dess oundvikliga utgång. Jag behöver inte vara enig med slutsatsen att Gud inte kan hjälpa dig med svaren på de existentiella frågorna (hur vet man sådant?), för dikten skjuter ändå fram något som gör döden underlägsen livet, och gör livet värt att leva. Det är en ovärderlig kunskap som jag inte vill undvara någon sexåring.