Litteraturen om Sylvia Plath är en hydra. Varje gång du hugger av ett huvud – läser en bok – växer det ut två nya. Allra senast har jag således läst Emily Van Duynes Loving Sylvia Plath, en bok som visar sig vara varken bättre eller sämre än majoriteten av böcker om Plath – som väntat, med andra ord.
Du är förlåten om du nu invänder: ”allt har väl sagts redan om Sylvia Plath?” För det är både sant och osant. Till den här bokens försvar – dess usp – finns en genomgång av en del nytt material, som breven Plath skickade till sin psykiater i USA, Ruth Beuscher. Samt ganska fina läsningar av främst dikterna. Men i stället för en reguljär biografi har Van Duyne skrivit en partsinlaga, som i främsta hand siktar in sig på att ondgöra sig över Ted Hughes. Det blir också det ett väntat utfall: åtskilligt talar till hans nackdel, men å andra sidan går det att rikta den skärskådande blicken mot Plath och hitta lika graverande inslag hos henne.
Summa summarum: båda var dåliga, inte bara mot varandra, utan också mot sig själva. I tv-serien ”Dickinson”, som framställde poeten Emily Dickinson på ett förföriskt anakronistiskt sätt, företar hon en tidsresa och träffar Sylvia Plath som student. Plath kallar Dickinson för ”the original sad girl”, ett epitet som nog Duyne hellre vill fästa på Plath. Hon skyndar sig förbi biografiska fakta, med viss rätt: den som läser den här boken har säkerligen i likhet med mig redan tröskat igenom ett dussintal biografier vid det här laget.
Är titeln tendentiös? Van Duyne skäms inte för att vara en fangirl, med Sylvia Plaths foto tatuerad på sin axel, och denna kärlek – denna besatthet – är på något sätt både bokens styrka och dess brist. På ett sätt återupprättar hon upplevelsen som ett kritiskt verktyg – att det går att förena en djup och uppriktig kärlek med ett analytiskt och intellektuellt sinnelag. Plath åstadkom en reva mellan olika kritiska skolor, och slog igenom mitt i den fas där new criticism etablerade sig som den rådande normen för litteraturkritik. Men strikt talat, hur ska det gå att förena Barthes devis om ”författarens död” med så uttalat självframställande poeter som Robert Lowell, Anne Sexton och Sylvia Plath? Går det att läsa dem annat än självbiografiskt?
Till den här bokens förtjänster hör ett fint kapitel, ”Loving Assia Weevil”, som fördjupar bilden av henne som den femme fatale som stal Ted från Sylvia. Hon som ville ha orden ”Here lies a lover of unreason and an exile” på sin gravsten och som skrev i sitt testament följande ord riktade mot Hughes: ”I leave my no doubt welcome absence and my bitter contempt.”
Van Duyne tar också på allvar upp de mytbildningar som har skett kring Plath, den kult som hon har varit epicentrum för sedan främst början av 70-talet (utgivningen av The Bell Jar i USA var nog det egentliga startskottet för detta). Beror hennes framskjutna position i kulturen på självmordet, som vissa hävdar? Det är en banal åsikt: det finns åtskilliga poeter som begått självmord som inte blivit föremål för det intresse som Plath fortsätter att generera, generation efter generation (som lärare på ett gymnasium kan jag se hur det varje år finns elever som har läst, läser eller ämnar läsa henne – nota bene, läsa henne och inte i första hand läsa om henne i biografier som denna).
Mer beror intresset på styrkan eller kraften i hennes poesi. Heather Clark, som skrev Red Comet 2020, gjorde det för att hon förvånades över att det saknades en definitiv biografi över Plath, en författare som hon ställer i paritet med Virginia Woolf. Men en anledning till att böckerna om Plath varit så ofullständiga beror förstås på hur gnidigt Hughes har bevakat kvarlåtenskapen, och med olika medel tagit kontrollen över utgivningen. Bara en sådan sak som att det har dröjt till den här hösten innan hennes Collected Prose utgivits (jag ämnar läsa den över jullovet) är anmärkningsvärt.
Var det då Ted Hughes som censurerade Plaths postuma diktsamling Ariel? Både och. Hans beslut att rycka bort några av dikterna från den bok som hon hade planerat och kvarlämnat på sitt skrivbord påskyndades av påtryckningar från förlagen både i England och i USA, som förutsåg en våg av protester inför de utmanande dikterna. Det är som alltid lätt att döma historien för feghet – men vi har förstås våra egna blinda fläckar och våra egna dumma beslut som framtiden med all säkerhet kommer att visa sig oförstående inför.
För Plaths dikter i Ariel var en sensation, och något nytt, även om det fanns spår av hennes skrivande i exempelvis de böcker Sexton hade publicerat. Hughes behandling av dikterna i Ariel får Van Duyne att jämföra med Edgar Allan Poes novell ”Den svarta katten”, med mannen som murar in sin hustru efter att ha yxmördat henne – Hughes murar på sätt och vis in Plaths poesi. Men liksom hustruns lik avslöjats – den svarta katten har smugit in bakom tegelstenarna, så när den arroganta mannen slår på väggen för att vilseleda detektiverna som undersöker fallet gör sig katten till känna – så blir också Plaths dikter uppdagade av feministiska kritiker. En sådan fadäs låg i Hughes vägran att använda Plaths senaste utkast till dikterna. Det här drabbade hennes kanske bästa dikt, ”Alm”, där raden ”Snaky acids hiss” i stället skrevs ”Snaky acids kiss”. När Siv Arb översatte den på 70-talet löd en av raderna: ”Dess slingrande syror kysser”, något som korrigerades i den senaste översättningen av Jonas Ellerström och Jenny Tunedal: ”Dess slingrande syror väser”.
Van Duyne ifrågasätter också om det verkligen stämmer att Hughes, som myten framställt det, förföljdes och häcklades på sina uppläsningar under 60-talet, när det saknas trovärdiga och konsekventa vittnesmål. Här saknas däremot inte många syrliga kommentarer från Van Duyne om Hughes brister som människa, hans våldsamhet och kontrollbehov.
Ett kapitel tar också upp tre tidiga men avbrutna försök att skriva Plaths biografi. Mest intressant av dem är Harriet Rosensteins öde. Ett femtio år gammalt fotografi fångar henne när hon sitter i tidlösa Adidas-sneakers och håller fingrarna i kors framför sig som om hon läste något på en smartphone. Hon hade i sin ägo de fjorton brev Plath skrev till Beuscher, och Van Duyne gör några tappra försök att få till en intervju med henne, hon som på 70-talet hade alla förutsättningar att kunna skriva en inkännande biografi, med intervjuer av alla nyckelpersoner som träffade Plath, personer som nu alla är döda.
Måste alla böcker om Plath av nödvändighet bli en partsinlaga? Kanske det. Här framställs Hughes i den sämsta av dagrar, men det sker stundtals på bekostnad av sanningshalten, som att han som engelsman skulle ha varit världsvan i de kulturella brittiska miljöerna som stötte ut den exotiska Plath. Som lantis från Yorkshire var Hughes snarare synnerligen illa anpassad till de städade miljöerna som hans dikter tog honom, där han städse betraktades som burdus, grovhuggen och klumpig. Att han långt senare, 1984, blev drottningens hovpoet kunde han inte rå för – deras umgänge bestod mest i att de någon gång fiskade tillsammans.
Så om Plath upplevde tiden i England som jobbig var det förstås minst lika svårt för Hughes i USA, där de bodde åren 1957-1960. Och en del fakta blir svåra att ta på allvar, och en kan undra varför Van Duyne läser dem så bokstavligt, som att Hughes i ett brev till sin syster Olwyn skrev att han lämnade Plath och döttrarna för att Adolf Hitler kommit till honom i en dröm och befallt honom att göra så. Hade Ted och Olwyn en incestuös relation mer än i bildlig mening? Började han träffa Assia 1962, som de flesta biografierna hävdar, eller redan 1961? Genuina bevis saknas, men det går alltid att spekulera … Och gör det ens någon skillnad? Äktenskapet mellan Plath och Hughes var skakigt redan från smekmånaden. Van Dyune lutar sig också mot Kate Mannes forskning om våld i nära relationer (IPM: intimate partner violence). Att hon ser Hughes vålnad i den våldsamme mannen som blev fadern till hennes barn är något långsökt, liksom en jämförelse mellan Plath och prinsessan Diana.
Däremot gör Van Duyne en viktig iakttagelse när hon diskuterar de logiska felsluten kring Plaths skrivande och död. Det har ofta påståtts att det var poesin som dödade henne, liksom att det var döden som skapade henne. Det här är en kiasm som inte riktigt går ihop: poesin som något livsfarligt, och att det var först som död hon fick sitt erkännande som författare. Till mytbildningen hör det märkliga förord som dottern Frieda Hughes skrev till en av volymerna med brev som utkom 2017, att Ted Hughes inte bara gifte sig med hennes mamma, utan han förlöste henne också som författare. Van Dyune replikerar sardoniskt: ”Sylvia Plath is not a writer. She is written”. Därmed går den här boken samma ärende som Clarks Red Comet, i sin strävan att betona Plaths insats som skapande konstnär.
Vad som också händer med hydran, när jag har huggit av det här huvudet, den här boken, är förstås att det växer ut två nya huvuden, som är kopplade till läsning och skrivande. Jag har skrivit två understreckare som har handlat om Plath, krönikor, och tre förord som har handlat om Plath och Hughes. Det enda jag känner just nu är att jag vill läsa fler böcker och skriva fler texter om henne. Märkligt nog finns bara en av de många böckerna om Plath översatt till svenska, och tråkigt nog en av de sämre: Anne Stevenson Bitter Fame, som på svenska fick den olyckliga titeln Ett diktarliv. Jag har fem översatta böcker om Oscar Wilde som jämförelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.