De fyra böcker Katarina Frostenson gett ut efter att ha detroniserats från Svenska Akademien är nog inte skrivna för nutiden. Min försiktiga prognos är att framtiden kommer att läsa dem med annorlunda blick. Den inriktning mot prosa hon slagit in på kan te sig väsensskild från den strama poesi hon gjort sig känd för, men redan för tio år sedan kom Tre vägar, som lånade ut sig till ett friare och mer narrativt förhållningssätt.
I det libretto hon skrev till operan Staden (1998) finns en prolog till den tillvaro hon befunnit sig i sedan våren 2018: ”Låt allting komma, välla ut! / Kom tala, tala, tala / I denna stad är bytet vitt! / Kom titta, bara titta!” Men i detta märkligt konsekventa författarskap kan en dikt från debuten I mellan (1978) också peka ut vad hon skrivit om de senaste fyra åren:
Jag går och du
följer mig
Jag flyr
Och vi vänder
Jag följer dig
Du flyr
Ja
det är så
Vi går
Alma heter den senaste boken. Det är hennes dopnamn, men också namnet på en berömd bro i Paris, bron där prinsessan Diana jagades till döds 1997. Nu bor berättarjaget i Paris, och tillbringar tiden med att ständigt vara i rörelse. Hon går, tvångsmässigt, kanske för att hålla sig sysselsatt och därmed hålla de onda tankarna borta. Hon pratar för sig själv, sjunger en liten stump ibland. En hemlös man hamnar i hennes blickfång: kanske heter han George Stehend (”stående” på tyska), och kanske exponeras och exploateras han av Frostenson. Frostenson låter den hemlöse ”G” bli snarlik berättaren själv, att hon också är hemlös.
Men boken börjar med ordet ”Krig”, och tankarna upptas av det pågående kriget i Ukraina. Är det inte smaklöst att ställa samman den egna situationen med det lidande som ett riktigt krig orsakar? Lite oväntat söker Frostenson upp en kulle för att försvara bevarandet av statyer som föreställer krigsherrar, med argumentet att världen inte blir bättre eller godare för att vi gör oss av med dem. Det är ju ett svagt argument, som helt missförstår poängen med att ifrågasätta vilka av historiens figurer vi ska bereda utrymme i det offentliga.
Berättaren bor med sin man på bottenvåningen i ett vitt femvåningshus. Att de bor på botten görs det förstås en poäng av, liksom den vita färgen. En av de författare Frostenson gärna återvänder till är Carl Jonas Love Almqvist, han som skrev om de två ting som var vita: oskuld och arsenik. En annan sak som är vit är förstås snön, och berättaren raljerar fritt över de lättkränkta snöflingorna som bebor hennes forna hemland, det kyliga landet i norr, som hon i vanlig ordning inte nänns nämna vid namn (tidigare fick det heta ”S”, ”den trånga stöveln” och ”Sveden”).
Det ska inte förnekas att den här boken är ojämn och problematisk, med en berättare som tänker medan hon skriver. Sådant blir inte alltid helt lyckat, och här finns en benägenhet till upprepning, eller bara tendenser till monotoni. Frostenson skriver om någon som styrs av glömska, någon som vill bli ”ingen”. Det är svårt att kategorisera denna blandform mellan prosa och poesi, dagbok och essä. I bokens fyra delar argumenterar Frostenson med berättaren som språkrör, i detta självförsvar, där hon till största del men inte helt verkar ha passerat de tidigare böckernas hätska ton.
Några pikar har hon kvar att ge, som när hon benämner fosterlandets fiender som ”obskurantisterna” och ”megärorna”. En snäll tolkning skulle vara att det är en tidlös anklagelse, eller att hon skriver något som kunde ha tryckts på 1700-talet. Frostenson låter gärna diktrader sippra in i texten, med allt från Nils Ferlin till Marina Tsvetajeva, och en felciterad låttext av Nina Simone (”Don’t Let Me Be Misunderstood”). Någon fick gärna upplysa henne om att det borde gå att referera till något som hon har läst sedan hon själv var tonåring. För den kanon hon upprättar är statisk och märkbart opåverkad av vad litteraturen har åstadkommit de senaste 40 åren eller så.
Det betyder inte att hon bara har ointressanta saker att bidra med. När hon skriver om poesi finns det fingervisningar till vilken bra läsare Frostenson är. Det kan få en att önska att hon för stunden släpper sin ambition att harva vidare kring sitt eget mående och i stället skrev en lika skarp poetik hon skrev för en herrans massa år sedan, i dialog med Aris Fioretos (Skallarna, 2001). I Alma fastnar jag för de här meningarna:
Jag måste inte älska, inte svälja den, inte beundra (alltså stå i ett förmak). Det är själva meningen: dikten vill inte bli älskad. Den vill gå igenom, och den vill vara ett möte. Skredet.
I bokens långa tredje del, ”Den trånga vägen”, resonerar berättaren kring Paul Celans öde, med först plagiatanklagelserna kring dikten ”Dödsfuga” och det senare självmordet, i just Paris. Hon har lätt för att hitta dessa förföljda människoöden och låta dem speglas i den egna erfarenheten. Sinnet för proportioner är inte helt utvecklat hos Frostenson. Det skulle vara lätt att fördöma det som metod, men det finns något grundläggande mänskligt i det också, som kunde heta att ta sitt eget liv på allvar.
Ja, hon tar sig själv på allvar, men tar hon ansvar? I en av passagerna som närmar sig poesin finns en antydan att hon förstår – verkligen förstår – vad hennes man har gjort sig skyldig till: ”en människa kan fela / och stundom gå vilse”. Men säg det ansvar som varar, för sedan skriver hon: ”till och med guden skriver med slingrande linjer”. Det är väl ändå att ta i, att vi har rätt att begå illdåd för att Gud är outgrundlig? Eller vad sägs om den naiva och oredigerade synen på påföljden: ”Och fängelset: varför finns det … inget gott kommer ut av det.”
Nja, Katarina Frostenson kommer förstås aldrig att få upprättelse och bli insläppt i den svenska så kallade värmen. Jag har tidigare påpekat det orättvisa att hon med sina sena böcker erövrat den läsekrets hon borde ha haft tidigare med diktsamlingar som Joner, Flodtid och Tre vägar. Så sent som 2016 fick hon Nordiska rådets litteraturpris. Den som är paria i kulturvärlden får se sig om i stjärnorna efter sådana utmärkelser, men det hindrar inte att det alltjämt finns anledning att läsa också den bannlystes böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar