Vad är då en akropol? En befäst stad på en klipphöjd, upplyser Wikipedia. Akropol är också titeln på Mattias Jeschko-Edbergs nya bok, där han samlar åtta essäer som i någon mån berör representation: vem som ges en röst i offentligheten och hur den rösten mottages. Till det yttre liknar metoden det Birgitta Holm gjorde med fjolårets bok Mnemosyne, men medan hon uteslutande ringade in författare är det en brokigare samling här, från Platon till Mussolini.
Där finns också en essä om fotografen Lee Miller, som tar sin utgångspunkt i det berömda fotot – taget av kollegan David Scherman – där hon tvättar sig i Hitlers badkar i lägenheten i München. Ett kontroversiellt foto, och i någon mån är det förstås kontroversen som knyter ihop texterna här, oavsett om det handlar om Wittgensteins språkliga finlir eller kampen om Nietzsches eftermäle – för att inte tala om Ezra Pound, som under andra världskriget övergick till fascismens sida. Och så Mussolini då – för tillfället aktuell med en ny biografi översatt till svenska – och den gruvliga förnedringen när hans lik skändades.
Men det är en längre essä om den indiske teoretikern Gayatri Chakravorty Spivak som inleder och sätter ton för Jeschko-Edbergs essä. Spivaks mest kända text är förstås ”Can the Subaltern Speak?”, som finns i olika versioner, men vars grundfråga berör vem som vi ska lyssna på när världen alltid är stadd i förändring. Ezra Pound, till exempel: ska vi lyssna på honom, fascisten? Som poet och kritiker är han en av 1900-talets mest oumbärliga röster – där är jag enig med Jescko-Edberg.
I Lee Millers fall blev det en långvarig tystnad efter kriget, med alkoholisering och ett liv i skymundan. Jag minns ett brittiskt radioprogram som intervjuade sonen, som blev mycket förvånad när han på vinden hittade alla dessa foton och bevis på hennes karriär som konstnär och modell, eftersom han endast såg sin mamma som ett fyllo som försummade honom under uppväxten.
Eller så här: det finns många anledningar att tiga. Nietzsche teg mer eller mindre de sista drygt tio åren av sitt liv, instängd i sin sinnessjukdom. Det oformliga i Nietzsches tänkande – motståndet mot alla systematik – finner sin motsvarighet hos den Wittgenstein som menade att vi måste tiga om det vi inte kan tala om. Även den stränge österrikiske filosofen kan ge upphov till insikter om det oordnade: ”En av de vackraste aspekterna av Wittgensteins tänkande är att gränserna ofta är suddiga, rörliga, som om de inte riktigt fanns där.”
Essän om Hannah Arendt ställer dörren på glänt, och jag hade gärna kikat in och sett mer (det här är bara mitt sätt att säga att en del av kapitlen är för korta och stannar vid ansatser). Till exempel hennes famösa relation med Martin Heidegger, en filosof som är en slags skugga även i kapitlet om Nietzsche. Heidegger är som Skandiamannen: vi kommer inte runt honom!
Till största del är det här en klanderfri framställning, även om jag inte är övermåttan förtjust i talspråksmarkören ”så” som föredras lite för ofta i meningsbyggnaden. Kapitlet om Pound är dåligt korrekturläst, med en felstavning av T.S. Eliots efternamn som den grövsta fadäsen. Men jag skulle inte klaga på det om det inte vore för att den här boken är en så utmärkt introduktion till åtta viktiga figurer, och en ung läsare har åtskilligt att inhämta, så då är det tråkigt om felstavningar av en så viktig figur som Eliot förs vidare.
Det ligger något otidsenligt i hur Jeschko-Edberg ställer olika konstarter mindre mot och mer med varandra. Med den här metoden blir något synliggjort samtidigt som något går förlorat; länkarna må vara osynliga, men de finns där i texternas samröre, som kan fatta tag om varandra. Jag kan inte låta bli att fundera på vad som hade hänt om blandningen hade innehållit någon som kontrasterade mot samlingen nej-sägare – vad hade blivit synliggjort om Simone Weil hade getts tillträde?
Jeschko-Edberg har tidigare skrivit böcker i olika genrer. Här lutar han sig starkast mot filosofin och teorin, men inte för att landa i svar som skänker varaktig förnöjsamhet: ”Filosofi är inte det perfekta och har aldrig varit”, lyder en klargörande slutsats. Eller, vad då slutsats? Här är det mer frågan om att bli kvar i frågeställningar, och det är gott så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.