Växla Ringar Med Mörkret, Bruno K. Öijer, Wahlström & Widstrand

 

Efter ett uppehåll på tio år utkommer nu Bruno K. Öijer med en ny diktsamling, Växla Ringar Med Mörkret. Men är det verkligen en ny bok? Den är påfallande lik de böcker som han har gett ut sedan nytändningen i början av 90-talet. Dikter som handlar om barn, saknad, naturen, samhällets förflackning, avskyn mot kungahuset och vantrivsel i kulturen: ”jag såg att jag min vana trogen / inte ställt min klocka efter tidsandan”.

 

Nog har han skrivit alldeles likadana dikter förut, och i mitt tycke skarpare: höjdpunkten är trilogin Medan Giftet Verkar, Det Förlorade Ordet och Dimman av Allt (1990-2001). Det här är tredje boken sedan dess, och liksom de två föregående ger den till stor del intryck av summering och efterklang.

 

En del dikter verkar dessutom ha skrivits mest för att åstadkomma effekt på den givna uppläsningsturnén (återigen ratas Jönköping). Där fullbordas varje dikt med en knyten näve och ett ”yeah!”, påtagligt nöjd med sina avslutande rader. Och det ska han förstås vara, och det är inget fel med det: starka avslutningar delar han med så skickliga poeter som Philip Larkin och Elizabeth Bishop.

 

Nog finns det fortfarande saker att beundra även hos en smått förutsägbar Öijer som i viss mån går på rutin. Hans uppmaning att bejaka det konstnärliga inom oss – drömmen, fantasin, visionen – kan vi inte få nog av. Och är det något vi inte heller kan läsa oss mätta på är det förstås dikter om träd. Däremot är jag tveksam till utsagan att ”en talgoxes lilla hjärta / väger tyngre än Bibeln”. Låter inte det misstänkt likt något av Björn Ranelid?

 

Lyckligtvis har Öijer något Ranelid saknar: självdistans och humor. Det finns roliga stunder i hans dikter, stillsamt skrattframkallande bilder med moln som spelar fotboll och årstider som tar varandra i händerna. I en dikt singlar en snöflinga mot en fönsterruta och lämnar ett sår i någons själ. Det finns här också en mycket fin dikt om poeten från överklassen, Peter Lindforss, vars liv slutade med att han utblottad och hemlös hittades död vid en kyrka nära Sankt Eriksplan.

 

Visst är det fint att Öijer också skriver en dikt om saknaden efter hunden Snötass, men är det en bra dikt? Tillåt mig tvivla. I många av fallen har han skrivit sina typiska Bruno K. Öijer-dikter som klagar på samtiden och drömmer sig tillbaka till något bättre, mindre vulgärt. Bäst är faktiskt titeldikten, där han åkallar några förlorade dikter från 80-talet:

 

dikterna handlade om att allt

inte är förgäves

och att vi har saker gemensamt

att vi alla håller i varsin repstump

till den svajande hängbron över avgrunden

 

Det må vara oartigt av mig att lägga fokus på hans tidigare böcker, och kanske det är slappt att sakna bangers som ”Ishjärtat”, ”Jag frös” och ”Skisser till ett av dödens tal”, för att låta var och en av trilogins böcker representeras av en enskild lyckad dikt. Alarmerande nog är också många av dikterna kortare än brukligt, som om de inte riktigt har färdigställts. Kan man inte begära mer efter en tio år lång frånvaro än denna med förlov sagt ganska tunna samling?  

 

Eller så är det bara jag som ställer för höga krav. Växla Ringar Med Mörkret är ingen riktigt dålig bok – så mycket självkritik har Öijer nog att han undviker (med undantag för Ranelid-metaforen) grova fadäser. Fallhöjden blir högre när vi har att göra med en poet som Lars Gustafsson i början av 90-talet kallade landets viktigaste vid sidan av Tranströmer. Men jag undrar om inte Gustafsson förväxlade stor läsekrets med stor kvalitet.

 

På ett ytligt plan är Öijer både bra och dålig, en egenskap han delar med många andra konstnärskap som nått en stor publik: Bob Dylan, Andy Warhol, Ingmar Bergman, Franz Kafka. I en intervju i Dagens Nyheter inför denna hans elfte bok hintades om en roman som skulle handla om alla spännande människor han mött genom åren. Det är väl just det jag saknar nu i hans drygt femtioåriga författarskap. En helt ny riktning.