Linnea Axelsson var en något otippad vinnare av Augustpriset 2018 med Ædnan (första poeten som vunnit sedan Tomas Tranströmer 1996). Som författare har hon bedrivit växelbruk mellan romaner och poesi, så efter förra romanen Magnificat är det nu dags för poesin igen, med boken Sjaunja. Den liknar till det yttre en mer konventionell diktsamling än eposet Ædnan, och om helheten var större än de enskilda delarna förra gången är det mer tvärtom här.
Och om förra diktboken var en rekorderlig lunta, har denna ett något mer blygsamt format, och den är också av mer varierat slag vad avser hur dikterna är skrivna. Titeln ska utläsas som ordet för myrmark, men det kan också vara ett personnamn, och kan också skrivas ”Sjávnja”. Det är en lite ojämn samling, som i stort sett rör sig mellan minnen som överrumplar diktjaget. Ibland handlar det om en sjuk mamma, ibland om de egna barnen. Det handlar också om att söka ett hem i språket och i världen, om att befinna sig i ett slags dubbel exil – en ganska vanlig erfarenhet.
Tre mytologiska systrar befinner sig i centrum i den första av diktsamlingens tre avsnitt. De är dörrgudinnan Uksáhkká, födelsens gudinna Sáráhkká, samt båggudinnan Juoksáhkká. Här utspelar sig dikterna i den norrbottniska naturen, och Axelsson är tveklöst skicklig på att göra platsen påtaglig och närvarande. Det är lärorikt, men det är knappast av den anledningen att vi söker oss till poesin. Men det kan ändå behöva påpekas, att poesi som kunskapsform är underskattat och dåligt tillvaratagen: ”På nordsamiska är ordet / för ord sátni / Samma som ordet / för snittet man skär / i örat på renkalven”.
En kollektiv röst manas fram, om det som glöms men som inte försvinner, och som går att återskapa. Där finns det hoppfulla i Axelssons dikter. Så skapar dikterna sitt röstspel. Det finns också en lekfullhet, som i en längre strofisk dikt som delvis handlar om en resa till en Metallica-konsert i Globen (kanske 2003?), men de fyrtio femradiga stroferna skildrar också en vänskap och en mäktigt utsikt vid Högakustenbron över Ångermanälven.
I dikterna tecknas också en uppväxtskildring med lärdomar om vikten att ta till vara nyanserna, för att minska graden av tvärsäkerhet (var hörde jag det nyss, att kategoriska påståenden var ett tecken på svag intelligens? – eller var det tvärtom så, att den som ofta uttalar sig kategoriskt visar hög intelligens? – vore jag smartare skulle jag förstås ha mints det). I denna uppväxt visar det sig vara svårt att anpassa sig till nya levnadsvillkor, även när marken plundras och dess invånare utnyttjas.
Till det lekfulla hör väl också en någorlunda regelrätt villanelle (se Sonja Åkesson, Dylan Thomas och Sylvia Plath för referens), samt en ”löst hållen krans”, som lånar drag från sonettkransen men tillåter sig några extra rader, så i stället för den avslutande sonetten på fjorton rader blir det en arton rader lång slutdikt, där rimmen hålls intakta på ett väldigt snyggt sätt. Mycket i den här långa diktsviten är starkt poetiskt: ”Du är bara en liten bäck, en sommarbäck, / men jag är redan höst.”
Jag gillar också en kort dikt där diktjaget förvandlar sig själv till räv och gömmer sig i grytet:
Det hörs dämpade röster som ropar mitt namn.
Ni kan gå förbi bara,
jag vilar stilla hos de tysta rävarna.
Ibland gläfser vi lite,
slickar varandra i ögonen med sträva tungor,
inväntar hungern.
Det här är en varierad och som sagt lite ojämn bok, stundtals något ofokuserad. Men det som är gemensamt för samlingen är Axelssons känsla för rytm och takt, och totala tonträff. I en dikt dör en undulat i bastun, och vi får också läsa om jojken, om renarna, om isflaksbaden. Det berättande anspråket finns kvar, och det borgar för en bok rik på anekdoter. Den liknar ett vittnesmål, och betonar vad som ska bevaras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.