Den trånga porten, André Gide, översättning Harald Heyman, Modernista

 

Kanske lite otippat ändå att Modernista skulle hitta fram till franske Nobelpristagaren André Gide i sitt finkammande av litteraturens klassiker. Eller så var det bara helt självklart, något som slår mig nu efter att med en intervall på några månader först ha läst Den omoraliske (mycket bra!) och nu Den trånga porten (mästerverk!).

 

Visst kan man beklaga att de återanvänder en gammal översättning av Harald Heyman (från 1920) till denna roman från 1909. Men å andra sidan är det sällan det finns anledning att störa sig på ett ålderdomligt språk, med undantag för när huvudpersonen vid ett tillfälle låter som Åsa Nisse och använder ”setat” i stället för ”suttit”.

 

Titeln Den trånga porten syftar på ett Bibelställe från Lukasevangeliet. Religionen är också romanens mest framträdande tema. Jérôme är i fjortonårsåldern när han förälskar sig i sin två år äldre kusin Alissa. Kärleken är besvarad, men det finns – som i alla himlastormande kärlekshistorier – ett stort hinder. Alissa vill gå den smala och dygdiga vägen, och kan därför inte ingå i ett äktenskap med Jérôme. Romanen består i stort sett av deras distansförhållande, som upprätthålls med en brevväxling där passionen slår gnistor, trots eller tack vare de religiösa bindningarna.

 

Liksom många av de tidiga modernisterna ingick Gide en allians med både de moderna idéerna och de ideal som rådde under realismens 1800-tal. Frågan är om det inte är här romanen som genre nådde sin peak, medan det ännu fanns saker att bevisa. Att läsa Gide är nästan lika omtumlande som att läsa Virginia Woolf eller William Faulkner. Åtminstone i den här relativt korta romanen, som behåller sin koncentration på den lycksaligt olyckliga kärleken.

 

I ett klokt skrivet förord uppehåller sig Erik Bergqvist vid Gides åtskillnad mellan den vi är och den vi utger oss vara, och att det är där hans estetik finner sin laddning. Gide är en slags stilens lurifax, som invaggar oss i tron att hans berättelse övergett fiktionen för att endast återge en faktisk händelse så som den utspelade sig. Så lättlurade får vi förstås inte vara: det här är en konstfull roman, som är så snillrikt konstruerad att vi för all del tar den för absolut sanning. (Fiktion betyder, påminn mig, väl … inte lögn, va?)

 

Vad Gide behärskar är undertext, och han uppmanar oss implicit till det som förr kallades ”att läsa mellan raderna”, en färdighet som jag befarar håller på att gå oss förlorad. Samtidens författare verkar ha tappat tron på läsarens intelligens, och ägnar sig åt underskattning och dumförklarande.

 

Alissa går från att vara nyckfull, otålig och sjuk av längtan till att bli reserverad, kylig och negativ – lite som vi människor är, och det balanserar förstås också det som annars kunde hota att göra henne entydigt och odrägligt god. Hon kan i ena stunden summera: ”vi är inte födda för lyckan”, för att i nästa stund nå fram till att de ”är födda för en annan lycka”. Hur ser den lyckan ut, vill man nästan veta … Gide visste nog var den lyckan fanns.

 

Hur ska då Jérômes förälskelse förstås psykologiskt? Är det kodspråk för Gides undertryckta homosexualitet, att han låter Jérôme utse Allisa till sitt begärs dunkla mål eftersom han inte kan få henne, och därmed inte behöver riskera något på det sexuella planet? Men det vore att förenkla det som Gide investerat i att göra honom till en levande karaktär. Samtidigt: att begära den du inte kan få är något som andra författare har tagit till innan de kommit ut (Bret Easton Ellis, Morrissey). Även Hjalmar Söderbergs ständigt aktuella romanfigur Tyko Gabriel Glas (fråga Bengt Ohlsson eller Åsa Nilsonne) lider av samma åkomma, det vill säga att de bara kan förälska sig i den de inte kan få.

 

I sin förälskelsefas läser Alissa och Jérôme högt ur dikter av Swinburne för varandra, och diskuterar Baudelaire, Shakespeare, Shelley, Byron och Keats (hon föredrar den senare, medan en nutida läsare kan undra hur någon som är så sakrosankt kan läsa sådana diktens frifräsare). Deras förälskelse närs av lika avvägda delar litteratur som religion. Hon lär honom att den som älskar någon måste åsidosätta sina egna behov, och som kärleksbudskap är det förstås fortfarande giltigt.

 

Och känsloläget är uppskruvat till max i den här romanen, med frekventa ångestattacker. Detta gör romanen otidsenlig, menar Bergqvist i förordet, men det skulle lika gärna kunna vara tvärtom. För om det är något vår tid inte lider brist på så är det väl affekter och känslostormar. Vad vi däremot saknar är romaner som har så här intelligent skriven dialog. När Alissa kritiserar Pascal för att han är för känslostyrd tar Jérôme honom i försvar och menar att det är just tårarna och känslodarrningarna som är hans storhet, men jag kan inte låta bli att undra om det inte i själva verket är André Gide han försvarar i den stunden.