Hennes affär, Kajsa Sundin, Norstedts

 

Kajsa Sundins nya diktsamling Hennes affär har en lite ovanlig ingång: hon vänder sig till den italienska poeten Gaspara Stampa, som vann ryktbarhet bland annat under artistnamnet ”Anaxilla” (slay!). Hon levde ett kort och intensivt liv under 1500-talet tills hon dog i 31 års ålder, under något oklara omständigheter. Kyrkboken noterar ”feber, magont och mal de mare (sjukdom från havet)”. Hennes dikter lever än, och häromåret kom Johanna Vernqvists biografi Gaspara Stampa: en kvinnas röst i renässansens kärlekslyrik, och hon fick också ett kapitel i Anna Carlstedts ungefär samtidigt utgivna Renässansens rebeller, från Cecilia Vasa till Kung Kristina.

 

Att Sundin söker en likhet hos denna skönlitterära källa är inte alls långsökt: i någon mån livnär sig kärleken alltid på fiktiva inslag. Någon fransk filosof (säkert Lacan) har sagt att om människan inte visste att man kan bli förälskad skulle ingen bli det. I Sundins bok är dikterna indelade i åtta kapitel, liksom för att illustrera den liggande åttans koppling till evighetssymbolen (minns: ”kärleken är evig”, som Lena Philipsson en gång sjöng). Men i det här fallet drabbas diktjaget – berättarjaget – av en passion som är lika omtumlande som den är kortvarig: ”kort och underbar”, som det heter i en av dikterna (kanske det stämmer att ”underbart är kort”?).  

 

Hon är en mamma med två barn. Pappan är försvunnen i något som hade med vatten att göra (minns Gaspara Stampas öde att duka under för något åt det hållet). Genom att vända sig till Stampa, och i mindre mån till Gertrude Stein, illustrerar Sundin det tidlösa i en kärlekshistoria. Hon blir bortsvept av en man som har en koppling till Island. Själv jobbar hon i en affär – och har en affär. Den 1:a advent är han bara där: ”ett ögonblick som fick det som var hon / att skiljas från det hon tidigare varit.”

 

Stampas rader sys sömlöst in i Sundins dikt, främst efter ungefär halva boken, medan ett oblygt lån från Gunnar Björling kanske är mindre klädsamt, då det närmar sig epigoneri. Men annars gillar jag hur Sundin vågar skriva en ovanlig diktsamling i – som det heter – dessa tider. Det är ogarderat, och stundtals patetiskt – på det bra sättet! I viss mån är det också klyschigt, men återigen, det är väl en adekvat beskrivning av kärleken. Den föder många stilgrodor förklädda till prinslik skönskrift. Kafka menade att skrivna kyssar inte når fram: spökena dricker upp dem på vägen.

 

Det som i stundens hetta ter sig originellt blir med tidens distanserade blick alldagligt. Den här boken är som bäst när Sundin lämnar den trygga fåran och kastar sig ut i känslornas frirum, där inga gränser finns. Det finns inte någon plats där för det rationella, och det ska inte finnas heller. Där finns titlar som ”HON TRODDE ATT HON DRÖMDE ATT HAN SADE ATT HAN ÄLSKADE HENNE”. Så många lager av distanserande egenskaper i den här affären!

 

De antiteser Stampa överräcker åt Sundin hanterades av det ett år äldre franska snillet Louise Labé (en av renässansens största hjältar). Ta bara inledningen till den åttonde av hennes magnifika sonetter: ”Je vis, je meurs: je me brule et me noye. / J’ay chaut estreme en endurant froidure: / La vie m’est et trop molle et trop dure. / J’ay grans ennuis entremeslez de joye”. På någorlunda svenska: ”Jag lever, jag dör, jag drunknar och brinner. / Jag är genomvarm och upplever bara frost. / Livet är för mjukt och för hårt att hålla fast, / min glädje och min börda blandas i det jag förnimmer.”  

 

Hos Sundin återinförs denna antites med svalka och hetta i en av dikterna:

 

Om du kunde veta mina tårars djupa vatten

De slutar inte rinna

Min skoningslösa, onda låga

Först slår du och flyger sedan

Kvar endast detta: Min tår och min flamma

 

Så blir kontentan att den älskade ofrånkomligt görs till usling. De våldsamma känslorna kallar på våldsamt bildspråk. Hos Sundin är det också drastiskt, egensinnigt och medryckande. Att läsa boken i ett svep kan orsaka viss utmattning, eller svindel – men det är förstås också avsikten, i denna förmedling av en känsla som går mot sin obligatoriska färg: ”Röd, den rödaste färgen.”