Rubicon / Issos / Troja, Lotta Lotass, Ekphrasis

 

Så vad hände med Lotta Lotass? Hennes första bok Kallkällan blev den första vinnaren av Borås Tidnings debutantpris 2001, och under 00-talet abonnerade hon på nomineringar till Augustpriset (tre stycken). Hon hamnade i Svenska Akademien. Under 10-talet övergav hon inte enbart Akademien, utan också förlaget Bonniers, och därmed den större läsekretsen. Hennes böcker utkom i upplagor på 300 exemplar, då hon ansåg att fler läsare inte fanns.

 

Nu har upplagan justerats nedåt till 250 stycken, vilket liknar en markering mot rådande kulturklimat. Lotass böcker når nog sina få läsare, men de befinner sig utanför det litterära kretsloppet. Recensionerna är fåtaliga, och i den estetiska debatten nämns de sällan. Det är förstås synd, för den senaste boken, Rubicon / Issos / Troja, är en bok som borde locka fler läsare.

 

Inte för att det är den mest tillgängliga litteraturen som skrivs i Sverige just nu. Men det stämmer helt enkelt inte att det är ”svårt” och ”obegripligt”, vad nu sådana ord ens betyder. Här finns i stället ett förklarande ljus, genom de tre korta böckerna i denna trilogi med antiken som spelplats: ”En gång stod allt fram med överväldigande mäktighet.” Hur kan vi motstå rader som denna (boken är fylld av sådant)?

 

Eller vill du ha ett lockbete? Ok, Lotass skrivande är den felande länken mellan Jorge Luis Borges och H.P. Lovecraft. Det hon har gemensamt med Borges är den oförstörda nyfikenheten och upptäckarlusten, förmågan att införliva ett intellektuellt äventyr som sätter tiden ur spel när det berättas om gränslöshet och djup som är omätbara och vidder som är onåbara. Och tiden får inte allt att förblekna, och det vore en grov och förolämpande förenkling att säga att tiden visar alltings förgänglighet. Liksom hos Lovecraft skapar Lotass luguber atmosfär, och tar hjälp av tropen ”de uråldriga” för att skildra de grymma krafterna som omger oss. Däremot saknar hon hans febriga, nerviga stilkonst som blommar ut i vissna metaforer; här är stilen seren och halkyonisk.

 

Det är tre böcker: Stränderna längs Rubicon, Slätterna vid Issos, Landskapen vid Troja. Det som knyter ihop de enskilda delarna är kriget, evigheten, örnarna, stenen, havet … Citat från Nordisk Familjebok förklarar titlarnas koppling till Caesars övergång av floden Rubicon, Alexanders seger vid Issos, samt kriget om Troja. Att hon går till denna gamla källa, ett NE från 1800-talet, förvånar inte: Lotass är en tidsresenär.

 

Hon har en osviklig konstnärlig vision. Ordens förflyttningar liknar truppernas rörelser över landskapet. Allt är beskrivet av en neutral berättarröst, där ”hitom skiftar till ett bortom, ögonblick blir evighet, det timliga ett bleknande minne”. Krig har Lotass skrivit om tidigare, inte bara ur antikens perspektiv, utan också det första världskriget (Den röda himlen från 2008).  

 

Lotass använder en utnötningsteknik som är både tungfotad och flink. Platsen blir den enda egentliga huvudpersonen. Människorna är sekundära skuggor. Visst finns en Caesar i Rubicon, en Alexander i Issos, en Akilles i Troja, men viktigare än dem är den jord de befann sig på – befinner sig på – ska befinna sig på. Tempus blir livsviktigt hos Lotass. Notera hur hon byter tempus i de här raderna:

 

I en värld gick vi in mot ett avgrundsmörker.

I en värld går vi mot ett omslutande, mot ett hugsvalande ljus.

 

Vi har fortfarande möjligheten att välja en bättre värld, verkar det som att Lotass vill säga. Och ett längre avsnitt kan illustrera hur hennes meningar ofta förses med en egen rytm, med sina många förskjutningar, sina många semikolon, sina många tankesprång:

 

En gång rusar krigaren, skall krigaren komma att rusa, har

krigaren rusat längs stränder mot ännu långt fjärran nejder;

nejder där strider står, där strider har stått, där strider skall

komma att stå; där strider väntar den spörjande, väntar den

sökande, väntar den som rusar längs oändlighetens stränder;

stränder där hav utan gränser svallar; där hav väntar den

rusande, väntar den sökande; där hav, bortom rymder,

bortom tider, bortom vidder, väntar den sökande; där hav

bortom allt det ändliga, tidliga, låter sina eviga brottsjöar

forsa, dåna bryta in mot himlavalvets fästen, in mot den

fjärran, in mot den åstundande horisonten.

 

Både allitteration och assonans anlitas flitigt. Notera hur ä-ljudet färdas här: ”kejsaren som rider på den vita hästen längs den rand som / rämnar, faller; sänder tingen som det fjärran havet lämnar; sänder / tingen genom de rymder där skeppen ständigt stävar”. Hon får texten att sjunga, på sitt säregna sätt. En gång anklagade Faulkner Hemingway för att vara en feg författare som inte litade på läsarnas bildningstörst, att han aldrig skrivit ett ord som skickat en läsare till en ordbok. Hos Lotass tvingar adjektivet ”skymlig” mig att uppsöka SAOB (det betyder ”grådaskig”).

 

I en bättre värld skulle vi inte fråga oss vad som hände med Lotta Lotass. Vi skulle se till att den här boken hamnade mitt i den litterära debatten. För att vi har ett behov av utmanande litteratur, böcker som inte bara bekräftar det vi redan vet eller söker vår omedelbara uppskattning. Världen blir allt mer vulgär och förenklad, men vi måste därför uppmuntra en konst som går åt ett annat håll än att enbart spegla sig i de enkla svaren.