Ingen har förstås missat att poesin i år har diskuterats som aldrig förr på tidningarnas kultursidor. Frågor har ställts (några av mer ovanligt slag än annars: är poesin för ironisk? för cool? för exklusiv? för manlig?), oinbjudna svar har infunnit sig. Om man lämnar fixeringen vid huvudstadens poesiscen (med kung EMB och kronprins AA) hittar vi den anonyma utgivningen från Herkulesgatans poesiklubb, med säte i Göteborg.
Jag skrev om de fyra första numren i mars, följt av några ytterligare rapporter i maj och juni. Det senaste utskicket har numrerats #13-16, och det rykande aktuella nummer 16 har 4 augusti som utgivningsdatum, och med en tydlig markering presenteras det ”i samarbete med en sanning bortom den coola skolan”.
Vi som gillar poesi har förstås inget emot när poesin är på tapeten (nästa år är det något annat, kanske dans?). I #13, ”Europa, dina ögon”, är dikterna mer uttalat politiska. Samtidigt talar förordet om något som skulle kunna kallas en ”ofrisk reträtt”, om ordvitsen tillåts (behöver jag upplysa om den orfiska reträtten?). Dikterna tar tempen på tillståndet i Sverige och Europa, och finner att läget inte är så friskt som vi kanske önskar: ”I bästa fall är kärleksförklaringen, hatbrevet, verklighetsbeskrivningen och utopin så nära besläktade att de i rösternas ögonblick kan bilda något väsensskilt.”
Titeldikten kunde ses som en parafras på Athena Farrokhzads parafras på Allen Ginsbergs dikt om Amerika. Och referenserna duggar som vanligt tätt i de olika dikterna i de här fyra häftena: Erik Lindegren, William Blake, Anne Carson, Michael Strunge, Stagnelius, Gunnar Ekelöf, Thåström … Herkulesgatans poesiklubb, vem de(n) än är, kan sin poesihistoria, men framför allt hålls den levande och angelägen. Därför kan jag lite beklaga att #16, ”Sexton skrik”, inte tar tillfället att heta ”(Anne) Sexton skrik”, men det kanske hade varit för … ironiskt?
I #14, ”Nödtorft i ögonhöjd” åberopas Lindegren för att leda i bevis att vi har kedjat fast oss vid en fångenskap som vi kallar frihet, kanske för att vi är så förtjusta i att den skänker oss sådana gränslösa privilegier. I häftet finns också en stilig egen söndersprängd sonett i den anda Lindegren förevisade i sin epokbildande samling mannen utan väg (1942), och gör sitt ställningstagande genom att placera den mitt i vår aktuella och akuta samtidskontext. Det finns också andra starka enskilda rader: ”Blott en sak är jag beredd att dö för: de små, små lufthålen i burkens lock.”
I #15 utlovas ”ett latent, kulturkritiskt vredesmod” (som kunde stå som rubrik för hela konkarongen). Överlag skvallrar dikterna om någon eller några med förmåga att ta saker på allvar utan att falla för frestelsen att bli högtravande eller tråkig. Dikterna visar en del stilblandning mellan romantik och postmodernism, men för all del är ju postmodernismen ett barnbarnsbarnbarnsbarnbarn till romantiken …
Magnus William-Olsson hävdade en gång att det är viktigt att poesin inte bara når ut – den ska också nå fram, och nå in i läsaren. Så sett är det initiativ Herkulesgatans poesiklubb tagit oerhört värdefullt. För det här är dikter som bruksmaterial, som ska tillgängliggöras, nyttjas och tillämpas. I #16, ”Sexton skrik”, finns en av flera programförklaringar:
Det bor många skrik i centrum
och det bor många skrik i periferin:
tjocka skrik, tunna skrik,
olyckliga skrik, lyckliga skrik …
Dikterna i de här fyra pamfletterna är inte bara hoppfulla, utan också tillkomna ur en allt tydligare riktning och skärpa. Oavsett vem som ligger bakom detta nom de plume är det en allt bättre poet vi ser. Helt enkelt har det poetiska uttrycket slipats genom den här utgivningen i realtid, som också har låtit dikterna bli samtidskommenterande utan att ens behöva hänvisa till det dagsaktuella. Det är inte alls läge för någon summering, och de hittills totalt sexton häftena utgör inget mindre än poesihistoria i sin tillblivelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.