Läsa i alla ämnen. Att utveckla elevers läsning i F-9, Maria Heimer, Studentlitteratur

 

Idag anländer de nya eleverna till min skola, det vill säga de som nyss lämnat grundskolan och ska börja första året i gymnasiet. Som bekant är de belastade med allsköns historier och statistik som redovisar både hur dåliga läsare de är och hur ointresserade de är av läsning. Alarmerande nog har 15-20 % av dessa femtonåringar har bara en formell men inte funktionell läsförmåga.

 

När vi lärare inledde vårt arbetsår fick vi en föreläsning av Anna Karlefjärd om det nya gymnasiet som sjösätts nästa höst. Hon berättade att när hon ska ge ut böcker med lärare som målgrupp vill hennes förlag att de ska kallas pamfletter och inte böcker, eftersom – citat – ”lärare inte läser böcker.” Jag vet inte vad det beror på, men alla mina kollegers blickar vändes mot mig.

 

Nåväl. Anna Heimer har skrivit en rykande färsk bok som kan vara intresse för lärare, om de nu till äventyrs läser böcker? Främst men inte enbart svensklärare har nytta av Läsa i alla ämnen. Att utveckla elevers läsning i F-9. Den bärande tesen är att det inte räcker med att vi jobbar aktivt på lektionerna i svenska för att göra eleverna till bättre läsare, och att läsförmågan är en färdighet som är nödvändig för att de ska klara sina andra skolämnen (något vi från Expertrådet för läsning betonade i den debattartikel vi skrev för SvD strax innan sommarlovet).

 

Även i yrkeslivet ställs höga krav på läskompetens. Den nya läroplanen för gymnasiet betonar läsningens avgörande betydelse i svenskämnet, och det är gott så. Men Heimer menar att det krävs mer än så, och då måste alla lärare ha en samsyn om läsningens vikt. Det har vi nog – i teorin, eller i tanken. Det som krävs är ett mer proaktivt handlande, att det får räcka med flosklerna om allt läsningen kan uppnå, om det inte resulterar i praktiken. Och det får vara nog nu med de punktinsatser som det har funnits en tilltro till.

 

Heimer visar att mindre läsvana ungdomar förstår mindre av vad de läser, något som givetvis går att koppla till avsaknaden av mängdträning. För läsning är ett uthållighetstest. Hon gör kopplingen med att springa ett maraton, och visar att det är en rimlig jämförelse: för att bli en någorlunda bra läsare krävs 5 000 timmars övning (det är lågt räknat, enligt mig, som nog tycker att det krävs dubbelt så mycket), och det motsvarar 43 kilometer text – med andra ord, ungefär ett helt maratonlopp.

 

En granskning från Skolinspektionen från 2022 lyfte också att alla ämnen behöver involveras i arbetet med läsning. Och det är inga revolutionerande pedagogiska grepp som krävs, utan det som fungerar allra bäst är fördjupade samtal. Endast då kan man överge den tröttsamma kontrollfunktionen som tyvärr verkar ha fått för mycket utrymme, och endast då kan fokus ligga mer på lusten än på nyttan.

 

Givetvis ska inte de unga ensamma få bära skampålen. Jag vet inte hur ofta jag har pratat med vuxna som beklagat sig att de inte längre läser lika ofta eller mycket som de gjorde förr. Men jag är trött på den åsikten, som om det vore en merit att en gång i tiden ha varit en läsare. Det går säkert att bygga en grund för ett livslångt läsande i grundskolan och gymnasiet, och det är det kanske viktigaste arbetet i skolan – att se längre än till skolavslutningen och betygssättningen.

 

Lite motsägelsefullt blir det allt när Heimer först menar att textsamtalen inte enbart ska handla om i vilken utsträckning eleven kan dra paralleller mellan det lästa och sitt eget liv, och sedan förespråkar just sådana exempelövningar. Eftersom det här är en akademisk text har hon rejält på fötterna, och hänvisar här till en forskare vid namn Gambrell som 2011 tagit reda på att eleverna blir mer engagerade i texten när de får göra kopplingar till sina egna liv. Möjligen kan det stämma i grundskolan, men i gymnasiet vore det förödande med ett sådant läsfokus. Så citerar hon också strukturalisten Slovskis budskap att litteraturen inte ska få läsaren att känna igen sig i det lästa eller att bli bekräftad, utan att lära sig se.

 

Det är klart att det går att hanka sig fram utan att läsa, så länge du nöjer dig med ett ordförråd som är begränsat och perspektiv som inte heller utmanas. I SAOL finns cirka 130 000 ord, och 80 % av dem används nästan uteslutande i skrift: utan tillgång till denna skatt blir ditt språk och ditt liv torftigare.

 

Visst kan man diskutera vad läsförståelse egentligen innebär. Det går att mäta och komma fram till förskräckligt låga siffror, men sanningen kan vara mörkare än så. Din läsning behöver utmanas och du måste utsätta dig för böcker som du också avskyr eller bara blir uttråkad av för att lära dig vad som utgör en bra bok. Läser du enbart en viss typ av böcker blir du en begränsad läsare.

 

Det Heimer vill se mer av är öppna diskussioner kring det lästa, med mindre faktakontroll. Då behöver lärare bli mer flexibla och lyhörda. Eller så här: inövade metoder i all ära, men att vara lärare innebär mer att du möter nya situationer och du behöver anpassa och justera din pedagogik. Det finns inga universalverktyg. Lösningarna i den här boken är sympatiska, och Heimer är uppfylld av sitt ämne och den optimistiska tanken att det går att förbättra läget, men jag höjer ett varningens finger inför att det kräver två saker: mer tid och mer kompetens. Tiden äts upp av annat i skolans värld, och fortbildningen är ett skämt.