Hemlängtan till en annan värld, Ottessa Moshfegh, översättning Helena Fagertun, Modernista

 

Ottessa Moshfegh är troligen mest känd för tiktok-fenomenet Ett år av vila och avkoppling, men hon har utöver den skrivit fyra olikartade romaner och en novellsamling. Av dessa andra romaner har tyvärr endast Eileen översatts till svenska, men nu har Helena Fagertun översatt den jämna novellsamlingen, Hemlängtan till en annan värld. Det är en fantastisk titel, men samlingen är också fantastisk, och det är fint gjort av Modernista att satsa på den mindre kommersiellt gångbara novellgenren.

 

Novellen lockar ju färre läsare, men dessa läsare belönas å andra sidan rikligen med den här boken. Den som undrar när kroppsvätskorna, Moshfeghs signum, ska infinna sig, behöver inte vänta längre än till första novellens andra mening för en rutinmässig spya. Det finns en gränslöshet i Moshfeghs skrivande, en gränslöshet som är frigörande. Den kunde kallas omoralisk; den kunde också kallas djupt mänsklig, ett resultat av en författare som läst av och förstått sin omgivning.

 

Nyligen läste jag engelska Saba Sams novellsamling Skicka nudes (den recenseras 15/8), som har ett någorlunda liknande förhållningssätt till verkligheten och en liknande stil som Moshfegh. Den svenska författare som kommer närmast är nog Tone Schunnesson: gemensamt för dessa är att de skildrar misshagliga typer, den totala avsaknaden av dömande blick, och en humor som inte behöver ta genvägar över ironin. Däremot tvekar den inte inför osmakliga inslag.

 

Det stör mig något att den här utgåvan har ett omdöme från tidskriften Time på omslaget, som poängterar samlingens ”bisarra karaktärer”. Jag är inte benägen att hålla med, för det är en förminskning av den kamp karaktärerna utför. Hjärnforskaren och filosofen Ian McGilchrist har visat att det är tre saker vi behöver för att skapa mening i våra liv och känna oss mindre ensamma i världen: för det första bli delaktiga i ett sammanhang med familj, vänner och ett samhälle, för det andra upprätthålla en förståelse för naturen och dess inflytande i våra liv, och slutligen bejaka det som håller våra liv samman, en kontakt med det heliga eller gudomliga, oavsett om det uppnås genom konst, musik, poesi, religion. Att kalla karaktärerna för ”bisarra” är ovärdigt, och visar ingen förståelse för den  tradition Moshfegh verkar i, med föregångare som Flannery O’Connor, Carson McCullers och Katherine Anne Porter.

 

I låten ”Restless” sjunger Sleater-Kinney: ”My heart wants the ugliest things”, något som kunde stå som rubrik över Moshfeghs noveller. Moshfegh skriver om en ful värld, där människorna styrs av låga begär. Ibland är det något som drabbar huvudpersonerna, och ibland är det huvudpersonerna som är aktiva i att försämra läget för någon annan. Men det handlar också om ett sökande efter någon form av upprättelse, om att slå sig loss från konventionella behovstillfredsställelser (symptomatiskt nog läser jag nu i en artikel i SvD att Maslows teori om behovstrappan bara är en myt).

 

Den kanske bästa novellen heter ”Ställföreträdaren”, om en kvinna som får anställning som ställföreträdande chef när företaget har förhandlingar med kinesiska potentater. Liksom de flesta karaktärerna har hon vad som utifrån kunde definieras som ett dysfunktionellt sexliv, eller så har hon bara tagit makten över sin sexualitet. Hon nöjer sig med att strippa för män som har en plastpåse över huvudet, och en av dem fångar hennes väsen med att kommentera hennes kön med orden ”Du har en hund begraven där” (”You have more than meets the eye”).

 

Hon är också helt övertygad om det lönlösa i att ens försöka hitta någon att bli kär i:

 

Män lägger märke till mig på grund av mitt utseende. Men det känns som att jag skulle begå ett misstag om jag sökte efter kärlek hos dessa normala människor. De är alltför neurotiska. De är inte förmögna till kärlek, bara till tröst och jämnmod.

 

Säga vad man vill, men en fungerande kärleksrelation ska inte handla om inställsamhet; tröst och jämnmod kan sökas utanför en sådan.

 

Fagertuns översättning navigerar förtjänstfullt genom alla de specifika amerikanska företeelser som novellerna kryllar av, och hittar adekvata motsvarigheter, med undantag för direktöversättningen ”tennisarena”, som väl rimligen borde heta ”tennisstadion” eller ”tennisbana”. I novellen ”En mörk och slingrig väg” åker en man ut till en stuga för att bli förnedrad av broderns kvinnliga vän. Så här skildras brodern:

 

Han brydde sig inte om hur han såg ut. Han var riktigt macho. Och jag liknade alltid mer min mamma. Vi hade en viss typ av elegans gemensamt, vilket jag är säker på irriterade min bror: han kallade mig bög så fort han fick chansen.

 

I original:

 

He didn’t care how he looked. He was a real guy’s guy. And I was always more my mother’s type. We shared a certain refinement, which I’m sure was annoying to my brother: he called me a faggot every chance he got.

 

Det här utdraget får visa hur ledigt och samtidigt distinkt Moshfeghs idiom är, och hur skickligt det har överförts till svenska. Och på tal om titlar har flera av dessa noveller fått skarpt utmejslade titlar, som ”Nothing Ever Happens Here”, som har blivit ”Här händer aldrig någonting”. I den har en ung man skådespelardrömmar, och vi blir förstås inte förvånade över att de inte kan infrias.

 

Novellerna uppvisar en variation av karaktärer som hamnat lite på sniskan i sina livsval, men jag vägrar kalla dem ”bisarra”. De hankar sig fram i röriga och kaotiska situationer. I ”Att dansa i månskenet” återvänder en änkling till en semesterstrand, i tron att hans döda fru där varit otrogen mot honom med en prostituerad, baserat på att en man hamnat i den bildrulle han framkallat. Hur ska vi förhålla oss till dessa med förlov sagt hopplösa individer? De bara vägrar uppföra sig utefter de normer samhället har ställt upp. Ska vi beundra dem – i smyg? Deras försök utmynnar oftast i besvikelse, men de klarar sig eftersom förväntningarna ändå var så lågt ställda.