Helga, Bengt Ohlsson, Bonniers

 

Elefanten i rummet nämns aldrig på omslaget till Bengt Ohlssons nya roman Helga. För tjugo år sedan var det annorlunda, första gången han plundrade Hjalmar Söderbergs Doktor Glas med romanen Gregorius (som vann Augustpriset). En läsare som inte är bekant med Söderbergs roman – säg, Ebba Busch – kan behöva en liten uppdatering.

 

Helga är gift med pastor Gregorius, som är avsevärt många år äldre än henne. Hon har en utomäktenskaplig relation med en Klas Recke, och går till läkaren och ber försynt honom att hjälpa henne bli av med sin man. Glas, som är förälskad i Helga, går henne till viljes på ett kanske lite väl bokstavligt sätt (spoiler: han mördar prästen). Som bekant skrev sedan Ohlsson sin första roman 99 år senare, och nu återvänder han till samma gamla stoff.

 

Fast nu är året 1937. Helga är gift sedan många år med en tråkig man, Ivar Gren, men hon har ett på ytan behagligt liv. Tills doktor Glas dör, och hans dagbok upptäcks i en chiffonjé. Det här blir besvärligt för Helga, när Klas Recke börjar göra anspråk på deras dotter, fast han varit okontaktbar i alla dessa år. Dottern, Signe, är dessutom gravid. Och Helga hittar bevis för att hennes man är otrogen. Mysteriet tätnar …

 

Ohlsson lånar Söderbergs avmätta melankoliska tonläge. Hans problem ligger mest i att han saknar förmågan till kvickhet och espri. Nu har han skrivit 799 monotona sidor om dessa romanfigurer (Söderberg nöjde sig med drygt 100), utan att komma fram till så mycket av intresse. Helga tillåts spekulera om kärlek, relationer och Gud, men det stannar vid plattityder, trots att hon verkar ha utsökt litteratursmak (bland annat läser hon Thomas Mann, och när hon går på teatern väljer hon Söderbergs mästerverk Gertrud).   

 

Liksom i romanen Gregorius väljer Ohlsson att skriva i jagform. Han visar en övertro till detaljers betydelse och saknar urskiljningsförmåga när han ska redovisa deras betydelse. Det leder till en överlastad och tråkig framställning. Det blir också många långa promenader med halvkvädna visor mellan Helga och Signe, mellan Helga och Ivar, mellan Helga och Klas, och så vidare, gång på gång. Ohlsson suger länge på spänningskaramellen i Helgas hemlighet, att hon i alla år hemlighållit vem som är Signes riktige pappa.

 

Men ett större problem för den här romanen är att Ohlsson inte kan skriva lika tidlöst som Söderberg. Det hör till de mest fascinerande sakerna med Doktor Glas, som också Margaret Atwood påpekade i sitt förord till en engelsk nyutgåva, att den lika gärna kunde ha skrivits ”i morgon”. Ohlsson gör sitt bästa för att anlägga ett bedagat tonfall, och överanvänder glosor som ”bligar” i stället för ”tittar”, och jag lovar, fick jag en slant för varje gång han skriver ordet ”flanör” räckte det typ till en kaffe på Espresso House. Med sina ansträngda försök att förankra tidsskedet till 30-tal åstadkommer han bara en unken instängdhet.

 

Till det här intrycket hör också att exakt alla karaktärer använder sig av samma språk när de pratar. Med andra ord: lika verserat och artigt som i filmer från den här tiden. Med ännu fler andra ord: fullkomligt livlöst. En detalj att ta med sig från romanen är annars att Ohlsson hatar dialekter, för han tar varje chans att chikanera allt från småländska till värmländska och en hel del andra. I romanen finns också en övertydlig satir över Mikael Persbrandt, men hur han lyckats teleportera sig själv till en roman som utspelar sig på 30-talet får väl framtida litteraturforskning sysselsätta sig med. Helga lånar en av sina egna repliker från Söderbergs roman, men felciterar sig själv: ”Jag är gjord [för] att trampas på.”

 

Bengt Ohlsson får väl skylla sig själv, om jämförelser med svenska språkets största stilist infinner sig. Får man ta fan i båten får man ro i land, men här åker han snålskjuts på det arbete Söderberg lagt ned. Det som gör Doktor Glas så ofrånkomligt underhållande är Söderbergs förmåga att hela tiden skjuta in oväntade fraser och tankar, en elegans som inte blir tillkämpad eller sökt. Han skrev bara fyra romaner under sin livstid, men hann fullända denna form med åtminstone sina två sista (Doktor Glas och Den allvarsamma leken). Ohlsson har å sin sida skrivit 25 böcker, och det är något som en författare antingen har stor nytta av eller så blir det en stor belastning.

 

För all del, Ohlsson skriver habilt och klanderfritt, men det är maskinellt och – befarar jag – på autopilot. Det är också många självklarheter som behöver inskärpas. Hjalmar Söderberg är aldrig långrandig i sin roman om romanfigurerna Glas, Helga och Gregorius. Efter att ha läst Ohlsson ge Gregorius monologer drygt 400 sidor var det en välgärning när han äntligen fick giftpillret av Glas. Den här romanen har ett mindre förutsägbart slut, men det blir inte bättre för det.