Tio år efter Gabriel García Márquez död utkommer en postum kortroman. Den är långt ifrån ett mästerverk, men blir ändå en viktig beståndsdel i ett författarskap av yttersta klass.
Med viss bävan börjar jag läsa Vi ses i augusti, som är en tidigare opublicerad kortroman signerad Nobelpristagaren Gabriel García Márquez. Dess publicering har föregåtts av beskedet att den demenssjuke författaren inte ville att den skulle nå läsekretsen, ett beslut som hans två söner helt sonika har struntat i.
Principiellt och etiskt fel, kanske. På rent estetiska grunder kan bara den som inte läst den här författarens mästerverk tycka att det är en bra bok. Jämfört med Hundra år av ensamhet, Krönika om ett förebådat dödsfall och Kärlek i kolerans tid står den sig slätt.
Den medelålders gifta kvinnan Ana Magdalena Bach åker till en ö i Karibien varje augusti för att lägga en bukett gladiolus vid sin mammas grav. En gång råkar hon träffa en man i en bar och ligger med honom, en procedur som hon sedan kopierar med nya män åren som följer. Ibland blir det lyckat – enastående sex – och ibland mindre bra – exempelvis en man som visar sig vara en sol och vårare som rånmördat ett par andra kvinnor.
García Márquez visar sig ha ungefär lika svårt att skriva om sex som vilken annan författare som helst. Ett flertal tillfällen tillämpar han den manliga blicken på den ofta halvnakna Ana Magdalena, och inte blir det bättre när han ingående skildrar mannens könsorgan som ”hans slumrande best”.
Medan det i García Márquez övriga böcker ofta finns en tendens till det skojfriska är denna sent skrivna roman vemodsanstruken. Här syns också en diskret form av samhällskritik genom framkomsten av nya hotellkomplex på ön och en turistnäring som ignorerar förbättring för lokalbefolkningen, eftersom marknadsekonomin är beroende av besparingar.
Den ursprungliga planen var att skriva en bok på 500 sidor, där Ana Magdalena skulle vara huvudperson i fyra berättelser. Eventuellt hade historien tjänat på att ställas i relation till andra berättelser med likartat tema. Endast i glimtar kan en genuin människa anas bakom porträttet av Ana Magdalena. Mer blir hon en skiss, där strukturer och ramar håller henne i för hårt ledband, som om författaren inte vågar släppa henne fri.
Här finns teman som kunde ha utvecklats till något intressant, som musiken. Ana Magdalenas man är dirigent, och själv delar hon namn med Johann Sebastian Bachs sista hustru. Hon föredrar att läsa skräckberättelser av Ray Bradbury, Jorge Luis Borges och Bram Stoker (hon upptäcker senare hennes förste älskar i romanen Dracula i smyg stoppar en tjugodollarsedel, då han misstar henne för en prostituerad). Det här hade också behövt utvecklas, fördjupas och nyanseras.
Trots sina skavanker är det inte alldeles lätt att avfärda den här boken. Även en mindre bra bok bidrar till förståelsen av ett stort författarskap. Det är ingen underdrift att hävda att García Márquez hör till 1900-talets allra viktigaste romanförfattare. Men till största del liknar Vi ses i augusti stommen till ett hus. Det är en snygg stomme, men huset förblir osynligt.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/4 2024)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar