Edith Södergran. Stjärnfångerskan, Agneta Rahikainen, Schilds & Söderströms

 

I fjol var det 100 år sedan Edith Södergran dog, och det kom en mindre drös böcker om henne – faktiskt så många att jag fick lägga en av dem åt sidan, och läst den först nu. Enbart den finska litteraturvetaren Agneta Rahikainen kom ut med två stycken – en om Södergran som fotograf – och en biografi, och det är den senare jag nu har läst. Det går att se boken Edith Södergran. Stjärnfångerskan som en något komprimerad version av den utsökta biografi Rahikainen gav ut för tio år sedan (Kampen om Edith).

 

Södergran är trots allt en av få svenskspråkiga författare som klarar sig utan de livsuppehållande åtgärder som ett jubileum kan innebära. Tillfrågas jag om vad jag skulle välja som desert island book vore det oklokt att välja något annat än Edith Södergrans Samlade dikter. Kort sagt finns det alltid anledning att läsa henne, att ta intryck av henne, att låta sig inspireras av henne. Omslaget till denna recyclar Rahikainens tio år gamla biografi, det som då var ett nyupptäckt porträtt. Boken är också rikt illustrerad, med åtskilliga av de foton Södergran själv tog.

 

Den som vill veta mer om Södergrans biografi får med denna bok genast den nödvändiga informationen. Såsom att Edith Irene föddes i Sankt Petersburg i en minoritet där endast 3% var finnar. Innan mamman Helena gifte sig med Mats Södergran hade hon fött en son som inte överlevde mer än ett par veckor. Edith var parets enda barn. När hon var femton dog pappan. Edith tillbringade flera år på sanatorium där hon behandlades för tuberkulos, och dog på midsommarafton, endast 32 år gammal.

 

De två viktigaste personerna i Södergrans liv som författare var Hagar Olsson och Friedrich Nietzsche. Hon läste den tyske filosofen under många år, och flera av hennes böcker visar vilket gynnsamt inflytande han hade på hennes tankevärld. Och Olsson var jämnårig författare som likt hon själv skrev på svenska, och de hade en intensiv brevväxling samt några stycken möten som verkar ha utmynnat i störst besvikelse hos Södergran.

 

I skolan i Sankt Petersburg behärskade Edith tyska, ryska, svenska, franska och engelska. Pikant nog var svenskan det enda språket hon inte fick någon undervisning i, och hon bestämde sig rätt sent för att skriva sina dikter på svenska, efter att i huvudsak ha skrivit på tyska i flera år. På Eremitaget kunde hon se tjugo av favoriten Rembrandts målningar. Hon bodde sedan i Raivola nära ryska gränsen tillsammans med sin mor. Efter ryska revolutionen blev hon utfattig. När finska författarföreningen bildades 1919 hade hon inte råd med medlemsavgiften.  

 

Vad behöver vi veta mer? Hon hade under sitt liv ett tjugotal katter. När hon fotograferade var de ett favoritmotiv. Jag kan ha fel, men det känns som att hon hellre fotograferade katter än människor. Nå, många kvinnor fotograferade hon, men knappt några män förutom en liten grupp soldater under inbördeskriget 1918. En bedårande bild här är ett gruppfoto från en kurort där den 23-åriga tillkämpat leende Södergran har fjäder i hatten och armen på en kamrats axel.

 

Vi vet ytterst lite om Södergrans kärleksliv. Eventuellt hade hon en relation med skulptören Gunnar Finne eller operasångaren Alexis af Enehjelm. Men allt förblir spekulationer. Många har kommenterat att hennes kärleksdikter är abstrakta och ospecificerade. Men det kan lika gärna vara ett konstnärligt val som en effekt av bristande erfarenhet. Rahikainen betonar de djärva sprången hos poeten Södergran, hur de högt spända anspråken bryts av med lekfullhet. ”Jag är icke tam. […] / Varje dikt skall vara sönderrivandet utav dikt, / icke dikt, men klomärken.”

 

När Södergran strax innan debuten åkte till Helsingfors och sökt kontakt med det litterära etablissemanget gick det så där. Mycket beror på att hon var en pionjär som kvinnlig poet – för det fanns en redan livaktig scen för den svenskspråkiga poesin i Finland, men den var uteslutande manlig. Det här förklarar också något av de misogyna reaktioner hennes böcker erhöll, med brasklappen att det inte stämmer att hon konsekvent sågades, utan det var mer en fråga om att landsortspressen var raljant och ifrågasättande, medan storstadspressen nästan genast upptäckte hur enastående hennes dikter var.

 

Det bredare erkännandet skulle komma strax innan hennes död. Då tog hon genast plats i den kanon som tillsvidare hållits inofficiell men som inom kort blir erkänd av Tidö-partierna. Låt mig komma med den inte så värst vilda gissningen att Edith Södergrans namn var det första som skrevs ned.