att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 maj 2014

Appendix, Pontus Lindh



För alla som är förtjusta i språk är Pontus Lindhs säregna appendix till ordlistan en omistlig bekantskap. Det är en bok att förtjusas av, men den fungerar också som uppmuntran till att skapa sina egna versioner.

Vad folk i allmänhet inte vet är att det saknas ett supplement till Svenska Akademiens Ordlista (SAOL), som utkommit i tretton utgåvor. Nu råder poeten Pontus Lindh bot på det med den behändigt betitlade Appendix.

En helt förtjusande bok, där han visar att vi alla bär på våra egna konnotationer, eller associationer, som motgift (antidot) till ordböckernas tråkiga definitionstvångströja. Att kalla det här för ordbok är förstås lika befängt som att kalla det för en diktbok. Det är något helt egenartat, även om det går att spåra en förebild hos Flauberts Lexikon över vedertagna åsikter, där den franske författaren med tvärsäkra och ofta ironiska kommentarer skrev sin helt individuell ordbok.

Nåväl, boken innehåller åtskilliga aha-upplevelser av det uppiggande slaget. Lindh arbetar lika gärna med det etablerade som med det apokryfiska. Ibland kan han bli lite väl fantasifull, och jag är inte riktigt ense med hans förklaringar till exempelvis orden ”robinsonad” och ”SOS”. Nä, det har han fått om bakfoten, vill jag invända, om han inte rentav är ute och cyklar.

Desto mer imponerad blir jag av hur Lindh lyckas skapa en sammanhängande berättelse, en tematisk historia som hålls ihop av hur han skildrar sin mors reumatism och förestående död, liksom sin egen depression. Då tappar han masken och skriver drabbande vackert. 

Alla som har ett iota intresse för språk kan inte göra annat än ta emot den här boken med sina öppnaste armar. Inte för att du alltid håller med – nä, bered dig på att gå i polemik, att börja gräla, ifrågasätta honom. För det är själva poängen, att det är en så excentrisk bok där läsaren inte kan vara dönicken som nickar bejakande åt allt. 

Det som ger behållningen är Lindhs egna kärlek till glosorna, något som skiner igenom hela tiden, när han utnyttjar sin intellektuella lek till att både roa och berätta något. Han blandar äkthet med påhitt, så man blir smått snurrig, men hela tiden med vissheten att det enda hindret är fantasin.

Ett av många lyckade exempel kan uppslagsordet ”avatar” illustrera: ”Vissa språkpaleontologer hävdar att neandertalarna kallade människor för avatarer. Detta är lögn och förbannad dikt, ty de kallade oss rätt och slätt för invandrare.” Ofta förekommer sådana tankesprång, något av den nya insiktens häpnad, som när han ger skolgården synonymen ”asfaltssavann”. Det här sättet att skriva uppfattar jag som starkt inspirerande, och jag vill själv göra något liknande.

Vi trånar ibland drömskt mot engelskans synonymrika ordförråd, men glömmer då svenskans bortglömda skatter. Pontus Lindhs Appendix är en guldgruva för att upptäcka svenskans rikedom, och jag placerar den i bokhyllan tätt intill SAOL, i förhoppningen att den ska befrukta den etablerade utgåvan lika mycket som den själv har inspirerats av den. D

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/5 2014)

1 kommentar:

  1. "pontus lindh läser greta garbos tystnad"... (finns på you tube...)

    SvaraRadera