att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 apr. 2016

Vatten, gåshud. Ett otal ord om romanen, Aris Fioretos, Norstedts


Aris Fioretos nya bok är en essä om romanen. Den är lärd men aldrig exklusiv, utan en rak och oemotståndlig plädering för läsningens nöje.

Vad är en roman? Det flesta skulle nog säga att det är en form av berättande. På en av de få svensklektioner jag gick på i gymnasiet minns jag att läraren sa att en förutsättning var att huvudpersonen måste utvecklas: annars är det ingen roman. Nästa lektion skolkade jag, och satt på biblioteket och läste Albert Camus Främlingen, där huvudpersonen snarare invecklas.


En som inte riktigt håller med om den snäva definitionen av roman som enbart en form av berättande är Aris Fioretos. På senare år kanske mer känd för sina snillrika romaner, som Den siste greken, Halva solen och Mary. Men han är också professor i estetik med ett flertal lika snillrika essäer om litteratur bakom sig.

Vatten, gåshud: så lyder ett par av de ord som Fioretos använder för att ringa in romanens väsen. Några andra: ”rytm”, ”energi”, ”rörelse”, ”detalj”, ”lätthet” – och ”maneten”, som här kallas romanens totemdjur. Boken bygger på några föreläsningar som hölls i Zurich i november.

Återkommande i hans resonemang är en målning på ett grekiskt keramikkärl från 400-talet f.v.t, en bild som också utgör bokens omslag. Vad som avbildas är hur gorgonen Medusa halshuggs av Perseus. Fioretos gör en närläsning av denna målning, och är så noggrann att jag blir både imponerad och irriterad.

Det irriterande ligger i att han i essän därmed inte får plats för mer än summariska diskussioner av romanen, de egna och andras. Det imponerande – som väl ändå överväger – består i att det blir ett så uttömmande resonemang kring denna målning, som Fioretos ser som en urbild för berättande. Ja, som en urbild för romanen.

Det är en tunn gräns mellan det som är sökt och det som är utsökt, och Fioretos rör sig våghalsigt mot denna gräns. Kanske man kunde önska att han i stället för att luta sig så lojt och lojalt mot föregångarna mer skulle ta spjärn mot dem. Samt att dessa föregångare så ofta är vita, västerländska män. Det är ändå en ynnest att ta del av hans observationer.

Kanske för att jag är så ense med hans definition av romanen, den egentliga romanen, alltså den som får oss att bli helt uppslukad. Det är helt enkelt en fråga om begeistring, om häpnad, eller – med ordet från titeln – gåshud.

Fioretos skriver ju också själv med sådan inlevelse och energi att det är svårt att inte drabbas av denna ofrivilliga gåshud under läsningen. En bra bok ska få oss att tappa andan, menar han, och jag tycker det är ett rimligt krav. Med sitt sätt att skriva gestaltar han med sina eleganta vändningar (ett annat ord för romanen: ”vändning”) själva ämnet – den lekfulla rörligheten.   

I dessa tider, när politiker och pedagoger snackar om läsningens nytta, är det befriande med denna smått hedonistiska argumentation för nöjesläsningen. Samtidigt betonar Fioretos romanen som en kunskapsform, och det är givetvis sant. Ta bara hans senaste roman Mary, som lär oss så ofantligt mycket om 70-talets Grekland.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/4 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar