De onda dominerar litteraturen, som uppbådar ett överflöd av solipsister, narcissister, psykopater, mördare, galningar, etc, och var och en som läser en orimlig del romaner kan enkelt rada upp exempel på sådana, medan de goda representanterna är ytterst få (om en inte tar sig för att marinera sig i Björn Ranelids pekoral). Till sist kan halmstrået furst Mysjkin från Fjodor Dostojevskijs Idioten anföras, och eventuellt Vladimir Nabokovs eponyma Pnin.
Den ungerska romanförfattaren László Krasznahorkai skrev häromåret Herscht 07769 om en sådan godhjärtad figur: Florian Herscht, som bor i Kana i Thüringen på gamla östsidan av Tyskland, arbetar dagtid med att sanera klotter, påhejad av slavdrivaren ”Bossen”. Annars ägnar han sig åt att skriva obesvarade brev till dåvarande förbundskanslern Angela Merkel, och att försöka upptäcka storheten i Johann Sebastian Bach, som Bossen är en varm anhängare av. Romanen har rentav som undertitel ”Florian Herschts roman om Bach”. Florian är stor som ett hus, men klent begåvad.
Klottret når fram till byggnader som är knutna till Bach. I utkanten av staden huserar vargar – både bokstavliga och bildliga, där de senare är namnet för en nynazistisk rörelse som sätter sina spår och som sätter ytterligare griller i den storvuxne Florian, som har låg tolerans för tatueringar och alkohol. Som romanfigur är hans godhet tydligt etablerad, men vi som har läst John Steinbecks Om möss och människor kan tidigt ana vartåt det barkar med en dåligt konskvenstänk-utrustad karaktär som är stark som en oxe.
Det här är en roman som bärs av sina paradoxer. Dess undergångsanfrätta pessimism är nattsvart, men samtidigt uppsluppet komisk. Stilen är experimentell i avsaknad av styckesindelning och skriven som en enda mening (tänk en kombination av Thomas Bernhard och Jon Fosse), men samtidigt lättillgänglig och medryckande. Nåja, det ska också sägas att det tar sin rundliga tid att läsa knappt 400 sidor av denna kompakta prosa. Stilen är kolerisk, men samtidigt raljant. Och Bossen är en uttalad antisemit, men samtidigt en ovanligt schysst arbetsgivare åt Florian.
Problemet med den långa meningen avhjälper Krasznahorkai med de frekventa bindeorden ”eftersom”, ”vilket”, ”och”, ”där”, ”även om”, ”men”, ”eller”, och så vidare. Är det svårläst? Nja, mer är det en fråga om att justera sin läsoptik en smula: rätt snart glömmer du den besynnerliga meningsbyggnaden, och fokuserar mer på det rafflande händelseförloppet. Anpassning är människans starkaste egenskap. Grovheten får sitt fäste både i språkbruket och i handlingen. Svordomar tappar sina vokaler, och därmed ges de större emfas när de skrivs ”stn”, ”jvlar”, ”frhlvt”. Grovheten är ett aktivt val, menar Krasznahorkai, och här gestaltas det i rasism och eskalerande våldsgärningar och ger händelseförloppet en luguber inramning.
På samma sätt som Florian arbetar sig fram till en förståelse för Bach kan läsarens arbete med Krasznahorkais roman beskrivas. Ärligt: jag har aldrig fattat poängen med Bach, även om jag förstår att det är gudomligt bra (”den femte evangelisten”, jo, jag vet). För mig låter det bara som att ”här har vi en vacker melodi för stråkar, varför inte också sätta in lite flöjter, klaviatur, pukor, trumpeter, basuner, oboer, harpa, med mera, enligt more is more-principen?” Helst ska allt in på samma gång, så det blir för mycket som pågår, det är olyssningsbart. Föga förvånande är det Bachs förskyllan att Yngwie J. Malmsteen spelar som han gör.
Ändå måste vi älska Bach. Och förstås också Krasznahorkai, som även han låter mycket pågå i sin hermetiskt skrivna (men samtidigt luftiga!) roman, som bejakar och håller det kaosiga nära intill sig. Det är mer än troligt att Daniel Gustafssons översättning är berömvärd, då han kryssar sig fram till ett passande idiom för det här överhettade och övermättade tonfallet, som svänger mellan talets och skriftens språk. Han ska inte heller klandras för de relativt fåtaliga feltrycken (att Florian försöker ”lunga” nerverna” eller att hans fysiklärare Köhler ibland får heta ”Khöler”).
Enligt Florians logik uppstod världen slumpartat, och så ska den också upphöra, och det är ju en rimlig hypotes, inte minst så som världen har utvecklats sedan romanen utkom på ungerska 2021. Det finns ett tydligt apokalyptiskt spår i Krasznahorkais roman, som också tar upp trasigheten i samhällsbygget, hur vi monterar ner allt som har fungerat för att hålla oss samman, och ersatt det med misstänksamhet och motsättning, och i stället har vi en oerhörd omsorgsbrist med osynliga skyddsnät. Allt det här fångar Krasznarhorkai med sin omfångsrika prosa. Det ska inte förnekas att viss yrsel uppstår, men det är ett pris värt att betala för att få ta del av denna starkt visionära roman som ytterst handlar om priset för vår överlevnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar