Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

25 jan. 2024

En emigrants dagbok, Wera von Essen, Polaris

 

I genren autofiktion skriver ingen bättre svenskspråkig prosa än Wera von Essen. Hennes nya bok sopar banan med all konkurrens.

 

Wera von Essen första stort upplagda roman efter genombrottet med En debutants dagbok (den bästa svenska debuten de senaste sju åren!) heter En emigrants dagbok. Om det är något som gör mig tröttare än AI är det autofiktion, men det hör till det mirakulösa att von Essen lyckas blåsa liv i den stendöda självbiografiska genren.

 


Hennes dagbok avhandlar perioden mars 2021 fram till augusti 2023. En hel del består av förhandlingar – estetiska och pekuniära – med förlaget. Boken är en kärleksförklaring till livet, till litteraturen och skrivandet. I förlängningen handlar det också om kärleken till män, men också mycket om vänskap.

 

Men det som får den här boken att andas, att svänga, att vibrera av liv, är hur von Essen söker sig mot en renodlad stil. Det här var befintligt i debuten, men här skriver hon med det slags självförtroende som inte nöjer sig med annat än stordåd. Därför är det lika bra att slå fast: det här är litteratur av yppersta klass.

 

Det är en stil som är självutlämnande i sin skoningslösa vägran att befatta sig med kompromisser. Det finns en anledning att just sköra och känsliga människor blir författare: de är utrustade med egenskapen att lära oss nya sätt att ta sig an tillvaron. Till detta hör ett uppenbart intresse för det som tidigare kallades paranormalt och ockult: astrologi, spådomar, demoner, tarotkort, andar och onda energier.

 

Du kanske kallar det här för ”flum”, men jag ser en trend, att det ger tillvaron en ytterligare dimension. Likaså med religionen, som von Essen låter ingå i sin vardag, som en del av de dagliga rutinerna. Hon närmar sig världen med en utsökt kombination av gravallvar och avväpnande humor.

 

Så, vad händer? Hon gör två längre resor till Brasilien, där hon genomför pilgrimsfärder till ett av de hus där Clarice Lispector bott, men möts av ”klotter, skräp, krossat glas”. Hon ingår i några trassliga förälskelser, men finner tvåsamheten omöjlig. En författare kanske måste vara ensam.

 

Några av de finaste partierna är när hon leker med sina vänners barn. Men inget kan rucka på den existentiella känslan av att inte höra till, som hon infogar efter just en sådan gemytlig skildring med de lekande barnen: ”Men jag var inte glad. Det ligger mig nära till hands, det är rentav naturligt, att leva med ett idylliskt yttre och ett nattsvart inre.”

 

Stundtals blir boken en smula motsägelsefull, och stundtals tröttnar jag på en del slitna liknelser. Att Stockholm kallas ”ett piskrapp” upprepas lite för ofta, liksom att kärleken lite för gärna liknas vid pilar. Men det är en rannsakande och ärlig text, som gång på gång lever upp till även högt ställda krav. Det vill säga, att en bra bok måste göra dig mottaglig för en förändrad världssyn; en bra bok måste lära dig nya saker. Det sker också påfallande ofta, tack vare en ödmjukt prövande inställning, som mildrar de ibland kategoriska och onyanserade utsagorna.

 

Jag tillhör de läsare som anser att Lars Noréns dagböcker är 2000-talets stora mästerverk inom den svenskspråkiga prosan. Wera von Essen skriver i hans anda och håller – faktiskt – på att bli en författare som förtjänar de högsta förväntningarna. Hon vägrar styvnackat att framställa sig med författarporträtt och en meritlista. Litterära priser föraktar hon, men sorry, det här är en bok som borde sopa banan med konkurrenterna till Augustpriset, till att börja med. 

 

Här finns gott om träffsäkra iakttagelser och vassa analyser av mellanmänskliga relationer, och allt bottnar i ett genuint intresse och en stark vilja att ingå i världen. Det här gör textens huvudperson, ”Wera von Essen”, till en oförglömlig protagonist i något som både är en roman och en självbiografi. Men strunta för all del i genrebeteckningarna, och nöj dig med att läsa ett veritabelt mästerverk.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/1 2024)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar