I sitt författarskap har danska Olga Ravn bedrivit växelbruk mellan poesi och prosa, där ingen bok är den andra lik. Så har det blivit tre disparata diktsamlingar och tre lika disparata romaner. I höstas utkom hennes fjärde roman, Voksbarnet. Om hon i sin första roman Celestine lät 1500-talet agera fond och inspiration till en nutida berättelse har hon här löpt linan ut och låtit 1600-talets häxprocesser bli spelplatsen för en regelrätt historisk roman.
Fast, regelrätt? Snarare trixar Ravn en hel del med formen, och uppfinner en smått briljant förmedlare av den gruvliga historien om ett kvinnosällskap som drabbades av den patriarkala lagens hårdaste straff. Berättaren är ett vaxbarn, alltså en slags voododocka, men vad jag än säger här blir det otillräckligt, för barnet heter inte ”dockan”. Och hon ges alltså en röst, som med sorg – i hjärtat – ger oss insikt i sitt predikament: ”Min trang er mit brændstof, en rejse i et andet liv. Min kærlighed er ikke skabt til lykke, men til længsel.”
Detta barn tillverkat av bivax tillhör den adliga Christenze Kruckow, som är barnlös. Barnet har förmåga att utföra svart magi. Christenze döms som häxa tillsammans med sina trognast allierade, Apelone Ibsdatter, Maren Kneppis, Dorte Kjærulf. De har funnits i verkligheten, och Ravn har dammsugit arkivmaterialet, och låter ibland formuleringar och trollformler ta plats i texten.
Men kvinnogemenskapen – som är romanens nav – hade en mer utförlig krets kvinnor, och kanske det är så dess hårdnackade motstånd ska förstås. Männens dominans hotades av de här kvinnorna, och de kände sig därför nödgade att uppfinna hårda bestraffningar mot de järtecken som de uppfattade. Därav beskyllningar för trolldom inför allt som var till besvär, allt ifrån dålig mjölkproduktion till mannens impotens. Så behagligt att ha något konkret att skylla på: klart det var de missunnsamma häxorna som låg bakom det! Här kan inflikas att beskyllningarna nog också hade något att göra med att det drabbade kvinnor som inte var beskedligt leende väsen.
Det blir onekligen en annorlunda roman med ett vaxbarn som berättare, ett mellanting mellan människa och föremål. Å andra sidan: är inte just det definitionen av ett barn, alltså något som saknar agens och inte äger några rättigheter? Och dessutom: med den rigida kontrollen som rådde över kvinnan under dessa år kring 1620, så är vaxbarnet i sig självt en illustration över denna kringskurna verklighet som var kvinnans hårt beskärda del. En fördel med en ickemänsklig berättare är att den lever för evigt – liksom skönlitteraturen, kan tilläggas.
Där på 1600-talet var reglerna informella och ofta oskrivna. Rykten, skvaller och anklagelser rörs ihop i en osmaklig häxkittel. Vi ges många inblickar i hur kvinnosynen såg ut för ganska exakt 400 år sedan: kvinnorna var ett lätt byte för Djävulen, eftersom de inte bara var ointelligenta, utan också liderliga och lättledda. Om en kvinna gråter är det enbart för att lura mannen. Och: ”Hvor der er mange kvinder, er der mange hekse.” Att Christenze är barnlös är något som i sig är misstänkt. Och nog spekulerades det bland männen vilka otillbörliga handlingar kvinnorna egentligen ägnade sig åt vid sina sammankomster. Var inte ”häxsabbat” enbart en omskrivning för att de med nutida språkbruk var lesbiska?
Ravns roman visar hur lätt det är att i rädslans tid svepas med och ingå i ett flockbeteende och gripa efter enkla förklaringar på svåra problem. Och början av 1600-talet var en religiös brytningstid, med kungen Kristian IV, som regerade i nästan 60 år, och ville sätta P för trolldomen med Trolddomsforordningen 1617. Från vårt perspektiv ter sig häxprocesserna – som inte saknade motsvarighet i Sverige – som en anomali, ett tecken på dumhet och vidskepelse. Men vi ska kanske inte vara allt för stolta över att ha befriat oss från de mörkrens gärningar som utfördes i så kallat god tro. Var tid har sina blinda fläckar, och låt eftervärlden (den eventuella) döma oss för våra pinsamma misstag.
Det här är en roman som idkar teckentydning i den högre skolan. Vaxbarnet är en slags trickster som kan byta skepnad och inta olika kvinnors tankar, som när hon lånas ut till Karen, dotter till en av de anklagade, och när Karen gråter sker något oerhört: ”jeg fik lov at opleve det vidunderlige at græde, for tårerne faldt på kinderne, som var de mine.” Dessa ögonblick är häpnadsväckande, och försätter romanen i ett slags spänningsfält mellan det rimliga och det besynnerliga. Det finns en tydlig indignation som Ravn har investerat i sin berättelse, en röd tråd vävd av motstånd mot rådande sedvänjor.
Kapitlen är oftast korta och komprimerade, något som förstärker harmen och det rättspatos som ligger bakom 1600-talshistorien. Liksom i många genuina historiska romaner går det att hitta paralleller till vår samtid, där häxprocesserna må ha mindre dödlig utgång, men fortsatt med att demonisera kvinnor som inte gör sig följsamma inför patriarkatets inrättade riktlinjer. Somliga processer är tidlösa: se bara på det hat som hemsöker artister som likt Taylor Swift vill vara mer än ett kuttersmycke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar