Ibland önskar jag att jag var en mindre pedantisk läsare. Det hade varit befriande att slippa vara kritiker och därmed nödgad att fastna vid enskildheter. Så läser jag omslagets insida till Sara Martinssons nya bok Kvinnor utan barn. Om reproduktion och livets mening, som låtit sig inspireras av J O Rabers bok Famous – But No Children från 2014. Där listas en lång rad barnlösa kvinnliga artister, skådespelare, filosofer, politiker. Många av dem är författare, som Virginia Woolf, Emily Dickinson, Flannery O’Connor, Karin Boye, Selma Lagerlöf, Katarina Frostenson. Och Mare Kandre.
Men Kandre har en son. Som sagt, det är pedantiskt att uppehålla sig vid en smärre fadäs. Annars är Martinssons bok en utmärkt sammanfattning av senare års diskussion av den ständiga frågan: barn eller inte? Biologin är i detta fall – liksom i så många andra – djupt orättvist. I 35-årsåldern behöver en kvinna fatta sitt beslut, medan mannen inte behöver fatta något beslut innan han stupar.
För Martinssons del triggas hon av att fira sin 40-årsdag. Då föds embryot till denna bok, som växlar mellan privata reflektioner och summeringar av frågan med exempel från verkligheten och fiktionen. Det är ett grundligt arbete med nitiskt redovisad källförteckning, och historiska tillbakablickar som visar att mycket lite har förändrats genom åren. I korthet har kvinnor utan barn alltid misstänkliggjorts av samfundet.
Synen på barnlöshet har styrts av politiska beslut och konjunktioner. Den senaste statistiska undersökningen från 2020 visar att 13,5% av kvinnor i 35-årsåldern och 21,5% av männen i 40-årsåldern fortfarande inte var föräldrar. Det ligger i linje med att förstagångsföderskorna blir allt äldre. Och det kommer att bli problematiskt om några årtionden när det finns fler som har passerat åttioårsåldern än vi har barn. I Japan säljs redan fler blöjor till vuxna än till barn. Kanske svaret på problem såsom att mannens spermieproduktion har minskat med 50% de senaste åren att framställa barn i laboratorier. (Här resonerar Martinson om Mary Shelleys roman Frankenstein, men jag önskar att hon hade läst den tillräckligt noggrant för att avstå från att kalla protagonisten för doktor Frankenstein.)
Övertygande visar Martinsson vinsterna för en kvinna som väljer bort barn från sitt liv, åtminstone för den kreativa kvinnan: tid att tänka, skapa, skriva – tid att förändra. Visst går det för ”den moderna kvinnan” att kombinera föräldra- och konstnärskap. Men Martinson betonar att barnlöshet är en kvinnofråga, som också visas i hur internets fora för ofrivillig barnlöshet domineras av kvinnors synpunkter och frågor.
Genom boken ställs Martinssons egna erfarenheter jämte berättelser om IVF-behandlingar, adoption och surrogatmödrar, aborter, mammfluenser och mammaskam. Som barnlängtans kärna lägger Martinsson kärlek, behovet att älska och bli älskad. Hon skriver om den graviditetskult, eller –norm, för att uttrycka sig mindre drastiskt (ännu en eftergift som (den här) kritikern gärna hade lämnat bakom sig). Men att det handlar om att ge livet mål och mening låter som ett ynkligt behov. Kan inte livet vara meningsfullt utan barn?
Martinson söker mönster och likheter, och det gör hon i ärlighetens namn, även om det nog är mer rimligt att allas historia är singulär. Det som förenar de kvinnor som saknar barn är utanförskap i någon form, men det är väl inte hela sanningen, eller den heltäckande sanningen. Många av bokens exempel är hämtade från konstnärsvärlden, och där är väl det udda beteendet en del av arbetsbeskrivningen. Konstnärer är väl per definition särlingar och outsiders med eller utan barn.
Sällan går Martinsson i polemik, om inte dess underförstådda credo ska uppfattas som önskan om att få bli lämnad i fred med sin barnlöshet, och inte behöva definiera den som frivillig eller ofrivillig. Det bästa med boken är hur hon resonerar sakligt och stillsamt, och nog slår hon på en del fördomar och avfärdar en del felaktigheter. Föräldraskapet är i sig mytbildande, och det är nödvändigt med alternativa röster. Nu nås kanske inga avgörande insikter i den här boken, men det är väl också en del av ämnet, att var och en måste nå fram till vad ens livsbeslut innebär både i form av vinster och förluster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar