att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

23 mars 2012

Självpornografi. Akt I. Pastoral prosa, Åsa Maria Kraft

Poeten Åsa Maria Kraft räds inte att spänna bågen, där gränsen mellan det ambitiösa och pretentiösa är tunn och lätt att passera. Men jag har alltid gillat det där kaxiga tilltalet, att här får du minsann acceptera att stora saker avhandlas. Som när hon debuterade med den finurliga 4 påhitt: Styckevis, skilda stilar, ordentligt ordnade, med marginal. Liksom hur hon låter sin vacklan mellan poesi och prosa ladda hennes stil. Och väljer rejält skruvade titlar, nästan jäderlundskt djärva: I ständig hög konversation mellan jungfrurs huvuden, det sker. Eller hur hon med några av sina senare böcker använder bilder och färgad text, och hur böckerna då närmar sig Goethes allkonstverksideal.

I sin nya bok Självpornografi. Akt I är hon också ute i ett dristigt ärende, där det handlar om att utforska språkets relation till en förälskelse. Vi blir förälskade i ett språk, uttrycker den här boken – en tanke som får mig att tänka på Hélène Cixous symbolladdade födelsescen, där protagonisten föder inte ett spädbarn, utan – ett språk.

Därför leker Kraft och byter ut den könsbestämmande konstruktionen ”han" eller "hon” till det aktuella ordet ”hen”, och blir därmed mig veterligt den första skönlitterära vuxenboken som testar denna relativa nykomling på språkets domäner (som bekant var Jesper Lundqvists barnbok Kiwi och Monsterhund något tidigare).

Det är en provocerande uppfattning, men det måste väl också få vara en del av poesins uppdrag, att utmana de rådande värderingarna – att försynt skrapa på foten inför de vidöppna dörrarna, det kan andra kosta på sig. Poesin måste söka efter nya vägar, och jag har alltid gillat hur Åsa Maria Kraft har varit noggrann med att föra in samhällsdebatten i sina dikter, oavsett om det har varit lekfulla feministiska påhitt i debutboken (”Ett mittuppslag är bra. Där får en kvinna rum”, som syrlig kommentar till Virginia Woolf) eller Irakkriget i Bevis eller den globala uppvärmningen i Permafrostens avtagande.

Den här gången skildrar hon en förälskelse irl, där en person sitter på ett tåg, och ser - ”hen”. Vi följer förloppet medan det pågår. Berättelsen lutar kursivt, jäderlundskt, och växlar obehärskat mellan prosa och poesi. Alltså: det ser ut som prosa, men mig lurar det inte!

Här finns anspelningar på Carina Rydberg som galjonsfiguren för jagberättelserna, Duras kärlekshistorier, men också Gertrude Steins språkliga prosa, samt Annie Leibovitz fotografi av Yoko Ono och den nakna John Lennon.

Boken är så experimentell att den troligen blir ett framtida forskningsprojekt. De vackra bilderna förstärker tematik och förvränger, förfrämligar. Ovanan i pronomenet ”hen” skapar lite bryderier vid läsningen – delvis på grund av att Kraft ibland måste böja det, med lite olyckligt resultat. Men vad gör vi då, vi läsare, ställda inför det neutrala? Byter vi ut det, läser ”han” eller ”hon”, eller tänker vi inte ens tanken, att ordet ”hen” är ett täckande ord – då blir det också ett småkusligt ord, som uppvaktar gåtan: ”Om hen tänkt den tanken hade hen bara tänkt på den blondfräkniga hen, på hens mage, att det var ur den någonting föddes och räknat bakåt och kommit ihåg dagenefterpillret hen tagit själv, och aldrig berättat för hen om, men hen har nu känslan av att det var med flit, att hen vill och velat befruktning och att den blondfräkniga förstått och tagit emot det som hen själv refuserat.

Själva kärleksskildringen innehåller inte några sensationella inslag alls, utan vågar vara just så vardaglig som den också måste få vara. Åsa Maria Kraft är en poet med huvudet på skaft, som skriver en uttalat självbiografisk bok samtidigt som hon både tar udden av och förstärker inslagen av självupplevt med reflekterande kommentarer, som befinner sig rätt nära det självironiska, utan att riktigt komma fram till avfärdanden. Det är inte riktigt frodig berättarglädje som präglar hennes bok: snarare det intrikata, introverta, och vi som lite till mans kan ha svårt för mustigheten i mycken annars berömvärd prosa ska nog finna desto mer att glädjas åt i den här klurigheten till bok.

En kärlekshistoria med könsneutrala människor är inget nytt påhitt – testa Jeanette Wintersons Skrivet på kroppen, till exempel, en bok som inte behöver ordet ”hen” för att vara outtömligt fascinerande. Riktigt så angelägen är kanske inte Självpornografi. Akt I, men onekligen ännu ett viktigt tillskott i Krafts utgivning av viktiga och konstiga böcker.

2 kommentarer: