Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

7 jan. 2024

Spårvagnsresor med mr Hume, Horace Engdahl, Bonniers

 

Flanören är en utdöende art i vårt slimmade och effektiviserade samhälle. Dock finns undantaget Horace Engdahl, som allt mer liknar en anomali i offentligheten. Han bor numera i Göteborg, och hans senaste bok Spårvagnsresor med mr Hume är resultatet av spårvagnsfärder i den nya stadsmiljön, i sällskap med den brittiske 1700-talsfilosofen David Hume. De håller en dialog som till största del handlar om gott och ont, avbrutna av Engdahls längre föreläsningar om saker som den franska litterära salongen på 1700-talet (ganska intressant) och lyx (dödstråkigt).

 

Engdahl ersätter fin-de-siècle-flanörens promenader med spårvagnsutflykter, men syftet är detsamma: att inte ha något slutmål. Det är också något som sker när du åker med spårvagn, jämfört med att åka till exempel tunnelbana. Stressnivån sänks, och det kanske räcker som förklaring varför ens puls slår mindre snabbt i Göteborg jämfört med i Stockholm.

 


Nu krävs förstås en viss samhällsklass för att någon ska unna sig sådan onytta som flanerandet innebär. Engdahl vill nog helst se sig som radikal, men sanningen är att han mer än något annat är reaktionär. Han raljerar över kulturmänniskors förakt mot pengar – något endast den som själv har det gott förspänt kan göra – och kallar den globala uppvärmningen för en teori. Det här är lågt hängande frukt för den som vill göra enkla poänger av hur illa Engdahls kontakt med verkligheten är. Kanske det inte är en jättesmart idé att helt sluta läsa tidningar?

 

Hellre vistas han förstås i sitt älskade 1700-tal, som han gjort sig förtrogen med. Tillsammans med Hume diskuterar han alltså gott och ont, men föga förvånande går det inte att komma fram till intressanta slutsatser där. Lika illa är ett onödigt långt kapitel om hundar, som avslutas med att vi borde lära oss att vara mer som hunden, det vill säga följa våra drifter. Sorry, men det här funkar bara i teorin: i praktiken får det förödande konsekvenser för individen (se bara Svenska Akademiens hanterande av metoo). När Engdahl indirekt och direkt förespråkar ansvarsfrihet och rätten att få yttra vadhelst du vill är han inne på en skadlig kurs.  

 

När det blir ett självändamål att ställa sig på tvären mot det som uppfattas som det politiskt korrekta blir resultatet förutsägbart. Den som är ute efter att provocera lyckas förstås med det endast om den som känner sig träffad reagerar. Risken med provokationerna är att avsändaren vill använda vassa pilspetsar, men nästan alltid är dessa spetsar tillverkade av skumgummi. Alternativet för den som vill göra sig till språkrör för de åsidosatta, cancellade, tystade, etc, är ofrånkomligen att du tids nog går den bindgalna ultrahögerns ärenden, och göra dig delaktig i att nedmontera alla demokratiska värden.   

 

Under hela sin tid i det offentliga har bilden av Horace Engdahl pendlat mellan att han är en briljant skribent och att han är en charlatan som enbart lyckas klä truismer i elegant språkdräkt. Är han en originell tänkare eller en ordens domptör? Lite här och där får jag också intrycket att Engdahl är – för att använda en formulering från hans kompis Stig Larsson – ”förälskad i sin egen finhet”.

 

Enligt det resonemang Engdahl för här är moralen (han kallar det gärna för ”moralism”) något man lär sig. Därmed finns ingen etik, bara betingade reflexer. När han skriver om samtalskonsten i det franska 1700-talet är det tydligt att han saknar något motsvarande i vår samtid. Han når fram till det sena 1700-talets genikult, i Sverige kallad snilledyrkan, ivrigt påhejad av den något övertände Thomas Thorild. Vad vi har fått i vår tid är ett arv från romantiken, med Samuel Taylor Coleridge som den värste kålsuparen, mindre av samtal, mer av monolog, där det är viktigare att göra intryck än att uppgå i den delaktighet som ett samtal utgör.

 

I sina bästa stunder lyckas faktiskt Engdahl inbjuda till just sådana samtal, där du som läsare känner dig inbjuden och inte blir överkörd av monotonin i vissa av utläggningarna, som sagt, värst i kapitlet om lyxen, men det kanske säger mer om ämnet än om budbäraren, att lyx i sig är överskattat.  

1 kommentar:

  1. en av dina sämsta "recensioner", massa ovidkommande om författaren

    SvaraRadera