I Matilda Josephsons debut som serietecknare finns en varm blick för människan i helhetsbelysning. Det är en lovande bok som begränsas av sitt korta format.
Som serietecknaren och litteraturvetaren Nina Ernst visade i sin doktorsavhandling Att teckna sitt jag befinner sig den svenska tecknade serien i ett hårt självbiografiskt grepp. På gott och ont, kanske. Det goda: vi ges tillfälle att studera en mängd olika perspektiv på tillvaron. Det onda: det finns en likriktning som gör att det ibland blir lite si och så med mångfalden. Fortfarande är den svenska serievärlden besvärande vit.
Matilda Josephsons debut Mjölk och människor (fyndig titel!) skriver in sig i den självbiografiska traditionen, med kassörskan Matilda som är måttligt road av sitt jobb och drömmer om att slå igenom som serietecknare. I mataffären stöter hon på en brokig samling figurer, den ena mer excentrisk än den andra. De utgör ett tvärsnitt av befolkningen, och trots att de är fast i den svartvita tekniken är de färgstarka så det förslår.
Hon sitter i kassan, och möter snattare och hoarders, mytomaner och nudister, fattiga och likgiltiga. Vikarien Leona ansluter en kortare stund, och något som liknar en förälskelse spirar. Men Josephson kopplar sig samman med Samuel Becketts estetik, och låter saker plana ut i brist på förlösning och det som med en gräslig anglicism heter ”closure”.
Så också i den längre av de nio kapitlen, ”Klas”, där Matilda lämnas kvar vid kassan när Klas och hans flickvän tar sig därifrån efter vissa komplikationer. Det är en skildring som ger mersmak och utlovar att Josephson har mer att ge bara hon hittar en mer sammanhållen berättelse. Klas blir i det fristående kapitlet en kund som saknar pengar på kontot, och Matilda ägnar sig åt dagdrömmeri om hans förflutna.
Drömmen involverar hennes egen barndom. Var Klas en förskolelärare som på ett inkännande sätt tog hand om Matilda och hennes kompis? I Matildas tankevärld lämnas det öppet, om hon känner igen Klas från sin barndom eller om hon bara fantiserar. Det förblir obesvarat, och vi ställs inför en mångtydighet som är skönlitteraturens bästa knep.
Enligt William Empson magistrala snart hundra år gamla studie Seven Types of Ambiguity är litteraturen beroende av sådana mångtydighet och motsägelser. En av de mångtydigheter Josephson använder sig av rör hur personerna är tecknade, androgyna eller bara icke-binära. Hon har hittat ett helt eget uttryck, en tecknad stil som är återhållsam i sina karikatyrer, och det gör människorna som hon gestaltar till något mer och större än schabloner.
Matilda Josephsons bidrag består i en klart genomskådande blick på individen – en blick som inte dömer, utan visar förståelse och omsorg. Det kan inte nog inskärpas hur nödvändig en sådan blick är, om vi vill ha något som liknar ett människovärdigt samhälle.
Hon skildrar en värld som har kedjat fast sig vid konkurrens och effektivisering, och de människor som lämnas därhän av ett sådant system. Det är en upprättelse i blygsam skala, men jag uppfattar seriens budskap som just en anmodan att vi ska se och bekräfta också de här människorna som befinner sig i marginalen.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 24/1 2024)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar