De anställda, Olga Ravn, översättning Johanne Lykke Naderehvandi, Wahlström & Widstrand

 

I framtiden kommer ingen skriva sf-romaner. Det beror på – och sorry om jag kommer med dåliga nyheter här – att förutsättningen för romaner som utspelar sig i framtiden är att vi kan föreställa oss en framtid. Som världen ser ut nu med krigen och klimatförändringarna blir det svårt att upprätthålla en civilisation som bygger på skönlitteratära skildringar i bokform. Så, passa på att njuta innan det är för sent!

 

Danska författaren Olga Ravn skrev 2018 en sf-roman, De ansatte, som jag läste och uppskattade när den kom. Liksom hennes tidigare roman Celestine, som utnyttjade den gotiska skräckromanen, är De ansatte en utpräglad genreroman, förlagd i rymden. Medan de flesta av Ravns övriga böcker – hon har gett ut sju stycken – i rask takt har översatts till svenska har denna dröjt, och tagit omvägen över den internationella framgången där den engelska utgåvan nominerades till både det internationella Bookerpriset och även till det nyinstiftade Ursula K. Le Guin-priset. Den har också satts upp som teaterpjäs.

 

Liksom fallet är med de flesta av de andra svenska översättningarna har Johanne Lykke Naderehvandi översatt. De anställda är en smått kuslig berättelse om ett rymdskepp som plockar upp några stycken organismer. Besättningen består av en blandning av människor och blandformer: ”Det finns de mänskliga och så finns det de människoliknande. De som är födda och de som är skapade. De som ska dö och de som inte ska det.” En anonym kommitté bestående av ”biomaterial” förhör de anställda på rymdskeppet, och romanen består av 102 vittnesmål.

 

Vad de vittnar om är en tillvaro där drömmar tar sig in i rutinen, där lojaliteten med uppdraget överskuggar alla individuella hänsyn – eller nästan så, för här och där skönjs ändå ett vagt motstånd. Liksom i alla goda berättelser finns det luckor, med vittnesmål som inte är helt kronologiskt ordnade, och dessutom saknas en och annan i uppräkningen. Från planeten Nyupptäckten plockar de sina föremål – eller enheter – att studera.

 

Det är en premiss som liknar en korsning mellan Ridley Scotts Alien och Harry Martinsons Aniara. En bra grej med Scotts rymdfilm var det uttalade klassperspektivet, något också Ravn tar fasta på. Ibland glömmer jag att den utspelar sig i rymden, och jag kan inte låta bli att undra om det är avsikten: att vi ser liknande förhållande också på vår jord, med anställda som behandlas som robotar och kanske i förlängningen också blir robotliknande. I slutändan kan vi fundera på om vi är annat än algoritmer, också vi mänskliga.

 

Några av de frågor som gör romanen aktuell är diskussionen om ansvar, om vi kan hålla maskinerna ansvariga för begångna brott. Till exempel, kan en självkörande bil ställas inför rätta? Vittnesmål 046 berättar om sin sovgranne som smyckar sig med exklusiva diamanter och kulor av ädelmetall som hon håller i handen när hon ska sova. Androiden som ser ner på henne från överslafen förundras: ”hon sover under mig, hennes hand har i sömnen fallit ut över sängkanten och handen är lite öppen, i den glimmar kulorna av metall upp mot mig som stjärnor från hennes hands mörker, som en massa små ögon.” Romanen är fylld av sådana poetiska bilder.

 

En sak litteraturen gör bättre än allt annat är att införliva oron i det berättande. Det går aldrig riktigt att lita på Ravns berättarröst. De olika vittnesmålen blir också till förväxling likartade, något som också måste vara avsiktligt. Det skapas en pulserande rytm genom den här korta romanen, som jag råkar läsa en kväll när något som liknar feber ansätter mig (å andra sidan, vad vet jag om febertillstånd, som inte haft högre temp än 38,6° sedan juli 1986?) Liksom besättningen angrips jag av oroliga drömmar: diffusa, svårtydda, ominösa. Att väcka förundran är inte det sämsta en roman kan göra.

 

Det har varit en del av Ravns poetik ända sedan debuten med den fantastiska diktsamlingen Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne, detta att styra sin tematik mot det Julia Kristeva benämnde abjektet. Det är ett skrivande som inte gör halt inför det fula och äckliga. Och skräcken smygs fram, skickligt och lömskt. Själva uppsåtet från Ravns sida är höljt i det dunkla länge nog, men allt mer framstår den här pessimistiska romanen som en dom fälld över mänsklighetens fåfänga strävan. Vi rör oss i riktning mot undergången.

 

Några av människorna på skeppet tillåts kommunicera med sina barn på hologram, något som gör Vittnesmål 098 oerhört sorgsen, då hon inser att hon som endast en av de människoliknande – de skapade – aldrig själv kommer att få ett barn. I dessa vittnesmål korsas gränserna mellan det mänskliga och det maskinella. Under de fem år som gått sedan den här romanen publicerades på danska har diskussionen om AI skjutit fart, och strängt talat kan vi se hur uppfattningen om människans brister blivit allt mer besvärande, liksom, hur kan vi försvara att människan finns kvar när hon är så full av neuroser, dåliga beslut, sjukdomar, och den oundvikliga döden. Här förlitar sig de människoliknande på den uppdatering som ska ge dem nytt liv även om de slocknar.