Mannen som gick för långt, E.F. Benson, översättning Veronica Sandström, Hastur

 

Medan skräckfilmen sedan en längre tid har dränerats på originalitet verkar grogrunden för skräcklitterauren vara mer gynnsam än någonsin tidigare. Då kan det också finnas anledning att söka sig bakåt till några av genrens föregångare. Förlaget Hastur öppnar ofta för sådana bortglömda författarskap och visar att tiden ibland kan vara en skonsam rättskipare.

 

Nu allra senast har de blåst bort lite damm från författaren E.F. Benson, som gav ut en del böcker i skräckgenren i början av 1900-talet. Senast han översattes till svenska var med en deckare med den lovande titeln Lyckans och dödens pokal. Han var också arkeolog, och skrev alltså ett antal skräcknoveller. Tre av dem har samlats i volymen Mannen som gick för långt, översatt av Veronica Sandström och med ett utförligt förord av Sten Wistrand.

 

Wistrand berättar bland annat att H.P. Lovecraft tog intryck av några av Bensons noveller, och det finns fog för den fascinationen. Han berättar också om guden Pan, som var i svang under den tidiga modernismen. Det tål att upprepas, att parallellt med teknologins framstegsoptimism frodades en vurm för det ockulta, manifesterat i verk av alla från Selma Lagerlöf till W.B. Yeats, i behov av en alternativ mytologi.

 

Hos Benson finns vissa inslag av den gotiska romanen, och ett tydligt intresse för att skapa obehag. Om den här samlingens första novell, ”Busskonduktören”, är åt det mysrysiga hållet trappar han upp hemskheterna och låter de andra två bli mer rysliga. Det är också de två som gör starkast intryck, genom att aktivera Ann Radcliffes 1700-talsdefinition av skiljelinjen mellan positiv rädsla (”terror”) och negativ skräck (”horror”): ”Terror and horror are so far opposite, that the first expands the soul, and awakens the faculties to a high degree of life; the other contracts, freezes, and nearly annihilates them.”

 

Till detta anför Benson sin teori om det som skrämmer oss: ”Jag tror inte det finns något som skadar kroppen mer än rädsla. Det finns inget som sluter ens själ lika mycket.” Det här står i titelnovellen, där Frank har en förmåga att förbli ung, en egenskap som avundas gästen Darcy (han heter faktiskt så, som en av Jane Austens mest legendariska karaktärer). Besattheten av ungdom och evigt liv demonstreras av några puerila multimiljardärer som bara lever för att hålla sig yngre (Bryan Johnson), men det är väl ändå ett nederlag när någon tycker att du ser yngre ut än du är? I Bensons novell möter vi så småningom guden Pan, och det är ingen trevlig bekantskap.

 

Det är en gruvlig novell, men skräcken överträffas faktiskt i den sista novellen, ”Rummet i tornet”. Där berättar en man om en dröm som har förföljt honom i åratal, att han tilldelas ett tornrum av en Mrs Stone, en kvinna som i drömmen åldras och till sist dör. När det sedan går som det brukar i litteraturen – det vill säga att drömmar förverkligas – blir utgången förstås åt det hemska hållet.

 

På senare år har Mike Flanagan överfört spöknoveller av Shirley Jackson och Henry James, samt skräcknoveller av Edgar Allan Poe. Det är utmärkt tv för den som finner behag i högsta möjliga antal jump scare-scener. Men som helhet: långtråkigt och repetitivt, och mestadels rörigt och svårt att orka bry sig om de stackarna som drabbas av hemsökelser av diverse slag, oberoende av om dessa spöken finns i andevärlden eller i deras egen föreställningsvärld.

 

Mitt tips är att litteraturen kommer att stå sig, att Shirley Jacksons Hemsökelsen på Hill House och Henry James När skruven dras åt tillhör de verk som fortfarande blir lästa när tv-serierna har gått förlorade i något digitalt arkiv (vårdade av andra slags spöken, torra kulturminnesvårdare). Detsamma gäller väl filmen, som nu har gått varvet runt i att recycla sina gamla idéer. En bok som denna lilla novellsamling av E.F. Benson har av allt att döma längre livstid.