Kurt Levlin är författare bosatt i Umeå men ursprungligen från Finland. Han skriver på svenska, och har under 2000-talet gett ut romaner, novellsamlingar och diktsamlingar. Ro, bror är hans elfte bok, och den utgår från en saknad bror. Jag uppfattar ordet ”ro” som en homonym, alltså att det syftar både på substantivet ”lugn” och på verbet ”att driva fram med åror”. Så utspelar sig också flera av dikterna på vattnet.
Och det finns en outtalad konnotation till färden över Styx. Men vi befinner oss i ett västerbottniskt eller möjligen österbottniskt rike. Det är skridskoåkning, fiske, blåbärsplock och tyngdlyftning. Det är tydligt att den förste brodern ägnade sig åt att lyfta tyngder, en syssla den andre brodern delvis övertog. Men vad har då hänt med brodern? Det här skrivs aldrig riktigt ut: dikterna rör sig varsamt och ömsint över minnets bedrägliga yta.
Men även om dikterna återger konkreta händelser sker det minnesvärda inom människorna, allra mest lyckat i några scener som låter en osynlig dokumentär blick nagla fast några av människorna. I en serie dikter följer kameran mamman vid diskbänken: ”Vad tror du hon tänker på? Ja, inte tänker hon då på disken, det är då ett som är säkert.” Och så pojken i en skolsal på 70-talet med Nazareth-klotter på bänken: ”Vad tror du han tänker på? Ja, inte tänker han då på Love hurts.”
Känslorna stillnar aldrig, de fortsätter bedriva sin obönhörliga verksamhet. Det råder heller aldrig någon tvekan om hur djupt såren sitter och hur mycket allvar Levlin investerar i det som gör ont: ”Om du stampar tillräckligt hårt / i marken skrämmer du bort alla / såriga minnen.” Det är en formel som bara delvis hjälper – minnen må skrämmas bort men de återvänder ju alltid.
Så följer vi med i dikternas minnesvandringar. Levlins dikter liknar notiser, med sina korta rapporter från ett liv som verkar ha satts på stand by. I några av dikterna används en dialekt som min kollega Nicko Smith identifierat som härledande från Nykarleby. Nå, det finns en pedagogisk ordlista i slutet av boken, som jag diskret nog inte behöver konsultera då den är tillräckligt lik den korthuggna norrländska jag växte upp med. Så blir också Levlins bok en dubbel återkomst, där läsaren inbjuds bli delaktig i en barndom där dialekten väcks till liv och själva språket oundvikligt ger färg och trovärdighet åt det som skildras.
Det kan då låta så här, när ”tungviktsmästaren” verkar tala från andra sidan döden:
”Så ni ha vari lejsin å alder blivi trösta?
En hejlan familj ilag?
Tiima efter tiima?
Dag efter dag?”
Genom berättelsen finns det antydningar om den skada tystnaden gör, även om det vore för mycket sagt att hävda att Levlin gör upp med de tystnadskontrakt kring sorg som vårt samhälle fortsätter underteckna. Gör vi alltid den sörjande en otjänst om vi tiger? Det här är förstås för svåra frågor för att de ska kunna besvaras i en recension, men jag är tacksam för Levlins försök att ändå undersöka dessa svåra stunder.
Det är en i stora
lag fin och vemodig bok som problematiserar vårt förhållande till sorg. Det
vore också en lögn att säga att Levlin skonar oss som läser, men hans sätt att
närma sig det svåra blir tröstande ändå. Eller kanske just därför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.