Ett uttåg med heder, Éric Vuillard, översättning Jan Stolpe, Lind & Co

 

Det är inte mycket fransk samtida litteratur som översätts till svenska, jämfört med den anglosaxiska. Men den som vill läsa något riktigt ypperligt kan förstås välja och vraka mellan några jag på rak arm kan rekommendera: Nina Bouraoui, Marie NDiaye, Édouard Louis, Marie Darrieussecq. Tyvärr verkar Nobelprisen gå till tråkmånsar som Patrick Modiano, Annie Ernaux, JMG Le Clezio …

 

Därför skulle det inte förvåna om också Éric Vuillard gick miste om priset. Nu har jag läst hans senaste bok, Ett uttåg med heder, hedersamt översatt av Jan Stolpe. Den är förstås lika fransk som de flesta av de namn jag räknade upp, skriven i en tradition av korta romaner, präglade av två begrepp som verkar vara bannlysta hos mången svensk författare: pregnans och stringens.

 

Det betyder bara att det som står här är nödvändigt och skapar mening. Vuillard skriver med en närvaro som aldrig blir tillkämpad eller utstuderad. Kort sagt: aldrig behöver jag tänka, ”aha, så där gör du för att jag som läser ska förstå att du sysslar med skönlitteratur”. Snarare arbetar han med en taktik som underminerar fiktionen, låter romanen och dokumentären turas om att föra pennan mot pappret.

 

Hans roman lånar onekligen försåtliga drag från verkligheten (med Italo Calvinos ljuvliga definition: ”den oskrivna världen”). Skådeplatsen är franska Indokina och Vietnam, perioden 1920-talet fram till 1950-talet. Den franska kolonialismen anlitar systematisk tortyr och mord av fångarna. Där ekonomiska incitament finns, där tappar människorna bort sina gränser. Illgärningarna bortförklaras, rationaliseras och relativiseras.

 

Hur då? Jo, där övergreppen har dokumenterats kallas det för ”undantag, en enskild vakts grymhet, en underhuggares sadism […] Det året gjorde Michelinföretaget en rekordvinst på nittiotre miljoner franc.” Ett stilla ursinne genomlöper Vuillards på ytan så beskedliga prosa. Det får texten att darra av sinister ytspänning och ominösa budskap tätt under den tunna ytan. Bilden av människan? Låt oss nöja oss med att säga att den inte är särskilt smickrande.

 

Vuillard skriver också likt flera av de bästa franska författarna ovan (Bouraoui, NDiaye, Louis, Darrieussecq) om klassfrågor, privilegier och representation. Men också om ekonomi, om de villkor som dikterar hur krig ska finansieras. Slagen står kring naturresurserna, där de riktiga generalerna arbetar åt aktiebolagen, med intresse i det kapital som kan utvinnas. Där kan den märkliga och olustiga kombinationen av grymhet och inkompetens utövas utan konsekvenser. Det är en fortsättning av den avklädning av den västerländska drömmen om herravälde som Joseph Conrad tidigt fördömde med Mörkrets hjärta. På behörigt avstånd från hemlandet eskalerar skändligheterna.                                                                                                                                                                        

Det starkaste argumentet ligger i hur alla intressenter kan länkas samman, och att vi som passivt gynnar krigsfabriken också bör tänka på vilka företag vi bestämmer oss för att favorisera. I fallet Ukraina kan vi stryka bland andra Marabou och Carlsberg. Trettio års krig tog slut i Hanoi med USA:s kapitulation. Då hade 4 miljoner ton bomber fällts över det lilla landet – fler än de allierade fällde under hela andra världskriget. Och tio gånger fler vietnameser dog än amerikaner och fransmän.

 

Med stilsäker elegans demonstrerar Vuillard hur plastisk romanen kan vara. Hans roman innehåller det mesta av det som saknas hos så många svenska romaner, som gjort sig så beroende av strömlinjeformat narrativ och igenkänningsfaktorer. Det är ett svårhanterat trick Vuillard utför: att skapa rimlighet åt det svårsmälta. Men det är till romanens fördel att jag som läsare ibland känner mig bortkollrad av hans illustra dans med fakta och autentiska personer, såsom den brigadgeneral (Christian de Castries) som på bokomslaget infångats av kameran efter att ha befriats från vietnamesiskt fångenskap.

 

Det här är en roman med bitskt och spefullt tonfall, där orden inte skräds när han passivt aggressivt skildrar den girighet som kriget föder. Berättar Vuillard för att avskräcka oss? Nja, hans primära syfte är inte att renodlat uppläxa läsaren. När han skriver om krig så här närgånget framstår det som allt annat än ärofyllt. Det är smutsigt, högljutt, illaluktande, och det gör ont på riktigt. Och även de initiala framgångarna avlöses snart nog av motgångar, bakslag och nederlag.

 

Hellre än att leta efter verkligheten i bokstavlig form skapar Vuillard psykologiska porträtt av individer som mer och mer framstår som allegoriska gestalter, för att illustrera tidlösa egenskaper hos människor som det vore ett misstag att förkasta som orealistiska, främmande eller enbart ”franska”. Dessa krigsfigurer är så himla bekanta, eller hur! Det är alltid samma gamla visa.