7 nov. 2023

Gunnhild, kona til Eirik Blodøks, Gunnhild Øyehaug, Kolon

 

När jag hade ett samtal med Gunnhild Øyehaug på Söderbokhandeln tidigare i höst pratade vi helt kort om hennes senaste bok, en översättning till nynorska av Kjersti Horn och Kristian Lykkeslet Strømskags dramatisering av Sigrid Undsets epos Kristin Lavransdotter. Men hon nämnde också att hon hade en egen pjäs på väg, och nu är den här: Gunnhild, kona til Eirik Blodøks.

 

I dess centrum står den historiska kvinnan Gunhild, som var gift med kung Erik Blodyx på 900-talet. De isländska sagorna porträtterar henne som en trollpacka som intrigerade för att behålla makten även sedan Erik hade tvingats i exil till England, och så mördades hon av Harald Blåtand och dumpades i en mosse. En av novellerna i Vonde blomar (ej översatt till svenska) spekulerar i fyra trådar kring denna drottning och låter henne också vara delaktig i ett samtida skeende.

 


Så blir den här pjäsen en vidareutveckling av novellens trådar. Gunnhild vaknar upp i en sjukhussäng en Luciamorgon, och hon dras med mordplaner mot Egil Skallagrimsson. Hon sammanträffar med Apollonia, som under en tid var Baudelaires musa, och Råttjungfrun från Ibsens pjäs Lille Eyolf. Karaktärerna blir mer än sina beståndsdelar, de blir ett slags kompilat av egenskaper, röster och drifter, och var och en tar de formen av ett skapat monster. Ett monster med kvinnliga förtecken, som utmanar dikotomin hora eller madonna med några ytterligare varianter: panelhönan, den vådligt svartsjuka, häxan, och inte minst den mediokra kvinnan.

 

Det är en pjäs som uppdaterar de isländska sagorna och uträttar en omskrivning av litteraturhistorien. Pjäsen styrs av mörk humor, av olika former av härskartekniker, om det nödvändiga motståndet. Øyehaug ger sig själv full frihet och utnyttjar anakronismerna för att förmedla historiens stillastående. Gunnhild viktpendlar på Instagram, och indirekt kommenteras de olika fängelser samhället upprätthåller åt kvinnor. Att låta två tidsplan mötas är en metod som liknar det Sara Stridsberg gör både i sina romaner och i sin dramatik. Det här är också en vild och uppkäftig pjäs som rör sig mer mot det expansiva hos Stridsberg än mot det minimalistiska hos Jon Fosse.

 

Här möts fiktion med verklighet när pjäsens Gunnhild kommenterar hur hon har gestaltats i de isländska sagorna och av historietecknarna. Hon är kort sagt inte nöjd med hur hon framställts. Det blir en generell fråga om eftermälet, om vem som har rätten att uttala sig om den som är död, och hur fakta förvrängs.

 

Allt detta gör pjäsen aktuell, kanske allra mest med tanke på hur vi tidigare haft en tradition att hålla hårt på normen ”om de döda intet ont”, det vill säga att vi har tigit om de dödas försyndelser, men att vi nu med de sociala medierna fått kändisar som lever helgonartade liv, kanske att vi därmed har ett behov att efter döden få veta hur allt egentligen var. Då blir det rimligt att vi som pjäsens Gunnhild får fortsätta våra liv som spökröster.  

 

Att Gunnhild anklagades för att vara trollkvinna är också det något som dagens kvinnor kan känna igen sig i. All framgång föder den typen av beskyllningar. Samtidigt ska vi nog inte helt ta Gunnhild på orden här hon beskriver sig vara ”mild som vaniljsås” och ”mjuk som en ängel”. Råttjungfrun blir sanningssägaren, och det är förstås typiskt när hon bokstavligen har klivit rakt ut ur en Ibsen-pjäs, men hon har inget för sina försök att hålla nere Gunnhild på jorden, utan framstår mer som en skvallertant:  

 

ROTTEJOMFRA

Der det er røyk, er det eld.

 

GUNNHILD
Der det er røyk, er det dårlig ventilasjon.

 

Den kaxighet och det trots Gunnhild uppvisar blir vägledande. I dialoger där hon rannsakas av sin inre röst framgår det också att pjäsen till största del ställer frågan vem vi är innerst inne. Det är en fråga alla bör ha anledning att ställa sig, och att vi inte heller ska tiga om det svar vi får.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.