att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 maj 2018

De ansatte, Olga Ravn, Gyldendal


Med sina olikartade böcker framstår Olga Ravn allt mer som en av de särdeles mest intressanta av de många yngre danska författarna som fått uppmärksamhet även på denna sida sundet. Utöver att ha skrivit ett par av de bästa diktsamlingarna, som Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne och Den vita rosen, har hon skrivit genrelitteratur i den gotiska romanen Celestine.

Genrelitteratur är också hennes andra roman, åtminstone på ett ytligt plan. De ansatte är science fiction. På det sextusende rymdskeppet befinner sig en brokig samling människor och de människoliknande. Boken är skriven i protokollform, och blir en mångstämmig roman. Om det ens ska kallas roman: rösterna avlöser varandra, och ett mönster formas endast i efterhand, och man kan läsa boken som en vidareutveckling av en poetisk praktik, en lyrisk undersökning. Det är 102 vittnen som berättar om resan, i texter numrerade upp till 179, en konvention som bidrar till det suggestiva intrycket: varför har vissa röster skippats?


Här finns nummer 041 som saknar tillvaron på Jorden då hon kunde shoppa obehindrat, som ett sätt att hålla de oroliga tankarna borta. Nummer 052 som frågar om det räcker med att kalla sig människa för att bli en. Nummer 056 som tilldelas barnhologram med sin son (en scen som påminner om filmen 2001. En rymdresa, där en av astronauterna talar med sin familj i facetime). Och så nummer 098 som drabbas av sorg när hon (den?) inser att graviditet är något som är otänkbart.

De anonyma vittnesmålen förstärker en kuslig autenticitet, och ger romanen en dokumentär prägel, som kan oroa läsaren. Flera gånger får jag påminna mig att det bara är fiktion, men det är lönlöst – framtiden bryr sig inte om vår ängslighet (den kommer, som poeten Ragnar Strömberg påpekade, alltid med döden i hälarna). I De ansatte har Olga Ravn doserat skräcken väl – det är en roman om framtidsrädsla, men också en roman om nuet.

Premissen med rymdfarkosten på väg ut i det okända liknar inte bara Harry Martinsons Aniara, utan även Alien, så som den första filmen i serien anlände – som ett projekt att kolonisera rymden (namnet på rymdskeppet var Nostromo, efter Joseph Conrads roman om koloniseringen av Sydamerika). I Ravns roman sägs inte vad som har hänt med Jorden, och det behövs inte heller – inom kort lär vi behöva kolonisera rymden, då vi har gjort slut på denna planets resurser.

De människoliknande är de mest fascinerande, dessa varelser som består av både kött och teknik, de som kallas ”genstandende” (föremål). De är i ontologisk mening monster – halvt människa, halvt maskin. Det blir en fiktiv bearbetning av en av de mest spännande idéerna på senare tid, transhumanismen. Gränserna uppluckras i denna stillsamt snillrika roman, där idéerna planteras varsamt och diskret. När en av de vittnande blir varse skillnaden: ”Jeg har intet emot døden. Jeg har intet emot forrådnelse. For mig er det skræmmende det, der aldrig dør og aldrig ændrer form.”

Men De ansatte är mer än en didaktisk idéroman: det blir också en roman om rummet, om rymdskeppets begränsade möjligheter att härbärgera våra mänskliga försök att tämja yttre hot. Även i Celestine sysslade Ravn mycket med att utforska miljön, i det exemplet skolan och dess arkitektur. Därför går denna roman att läsa som att den gör en besläktad juxtaposition mellan yttre och inre form, att den diskuterar hur vi påverkas av vår omgivning.

Skeppet är bestrålat, och de är fångar där, på sin evighetsresa. Liksom de tidigare exemplen Aniara och Alien är besättningen på det sextusende skeppet dödsdömda, och genrebeteckningen s/f går mer och mer över i skräck. Skräcken består av ett existentiellt tvivel: ”Er det betegnende for mennesket, at det er kommet ud af en anden menneskekrop? Eller kan jeg være et menneske i livet udstødt fra en sæk af slim, fra en ansamling af rogn, fra en klump af æg i en sø eller blandt korn eller vilde græsser?”

Denna oro blir allt mer angelägen, allt mer akut: det här angår oss just nu. Hur fan ska vi kunna leva tillsammans med maskiner, när vi inte ens kan leva tillsammans med människor? För skapar vi mer och mer maskinliknande människor (och människoliknande maskiner) lär vi få nya problem på halsen. Är det inte naivt till exempel att lita på självkörande bilar? En av de oroande frågorna som ställs här är vad människan ska vara bra för – med alla brister och skavanker kanske det är dags att överge det här projektet. Flera av rösterna i Ravns bok ställer också den explicita frågan om människan inte har gjort sitt vid det här laget.

Titelns ”De ansatte” ska också utläsas som de anställda, och även arbetsplatstematiken kan appliceras på Alien, med exempelvis Harry Dean Stantons rollfigur som klagar på dåliga arbetsvillkor (för att inte tala om dålig arbetsmiljö). Ravn döper romanen till en arbetsplatsroman från det 22:a århundradet.

Här finns en genomsyrande melankoli, utifrån den tomhet som verkar vara rymdens enda replik till oss människor. Liksom naturen är den ju i grunden likgiltig för våra strävanden, och det är genomgående en kylig resa genom ett horror vacui som det sextusende rymdskeppet utför. Tillbakablicken är lika lockande som den är gagnlös för besättningen. Rymdresan blir en metafor för vår inbilska färd mot ödeläggelsen.  

Jag läser De ansatte som en filosofisk-poetisk text, som låter romanformen bli en behållare för ett pessimistiskt men djupt fängslande resonemang. Det är en sorglig bok, som kanske pekar ut den katastrofriktning som mänskligheten har anträtt, men det är framför allt en övertygande poetisk röst – om man med poesi menar att intrig och karaktärsteckning är underordnad de svarslösa frågorna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar