Ge fred en chans, EMB, Anti editör

 

Var ska sleven vara om inte i grytan? Elis Monteverde Burrau har skrivit en pjäs som handlar om Yoko Ono och John Lennons manifestation 1969 med bed-ins, där de demonstrerade mot Vietnamkriget från en hotellsäng. Pjäsen landar mitt i grytan hösten 2023, med den eskalerade konflikten mellan Israel och Palestina, som sedan Hamas attack 7 oktober urartat till ett krig med allt mer skändliga övergrepp. Det kan vara ett paradigmskifte: att vi från och med nu går mot en ännu mer våldsam tidsepok.

 

Nu är författarnamnet överskrivet och ersatt med den slagkraftiga förkortningen EMB. Nu är det här förstås ingen regelrätt pjäs om paret Ono-Lennons manifestation. På EMB:s typiska sätt plockar han in anakronistiska repliker, och låter verket explodera (ibland implodera) i ständigt nya infall, där utsagorna ibland yttras enbart för att undermineras. Som så ofta hos den här sprakfålen (språkfålen?) är det lustigt.

 

Och det finns minsann saker här och där som får mungiporna att skena: ”Vi har ingen tid att förlora. Bara förlorare förlorar tid! Vi förstorar tid!” Genom att ge fred en obestämd form låter EMB den bli mer flytande (jag menar sjunkande). EMB:s pjäs är som mest lyckad när den diskuterar hur det är att leva i offentligheten, repliker som riskerar att drunkna i ordmassan.

 

Efterspelet från parets demonstration handlade mycket om en famös bild på en städerska som gjorde sig redo att bädda deras säng, något många uppfattade som både hyckleri och ironi, typ att de protesterade mot systemet genom att själva uppmuntra det. Men det ska krävas mycket av en hotellgäst innan hen tackar nej till städning och bäddning. Hembiträdet finns med i pjäsen, som en påminnelse kanske om att även helgon skitar ned sina lakan.

 

På många sätt blir pjäsen en upprättelse för den bakdantade Yoko Ono, som Beatles-fans, Paul McCartney och journalister aldrig riktigt kunnat erkänna värdig Lennons geni – kanske också Lennons själv underskattade henne? Här blir han faktiskt mer av en  självupptagen bortskämd gnällfarbror och Ono får de vassaste replikerna. Och ingen kan förta intrycket av EMB:s språkliga spänst, där han otvunget svingar sig mellan fixpunkter som han är ensam om att upptäcka.

 

Det gör att han kommer undan med en del longörer, som att det blir en märklig balansgång mellan det charmiga och det osnygga – på något sätt blir pjäsen både flåshurtig och stillastående, med en del överflödiga inslag. När EMB tonar ned hugskotten finns en kärna som diskuterar konstens funktion i ett politiserat samhälle. Och då fylls pjäsen av en väl avvägd dos av beundran och det vanvördiga. Nog infinner sig en viss övermättnad, men jag är inte säker på att det vore en god idé om någon sa till EMB att man inte kan äta tårtan hela tiden, man måste också få i sig lite bröd, men för all del, med tanke på att så många andra svenska författare skänker oss kavring ska vi förstås inte gnälla på att någon ger oss sötsaker.

 

Idag fyller Per Wästberg 90 år. Jag avundas honom inte hans oförställda glädje inför livet. Min prognos är att EMB kommer att hinna skriva minst lika många böcker som Wästberg och att det redan nu finns en stol i Svenska Akademien där han får slå sig ned och sprida sitt ljusa men inte lättviktiga budskap. Utan att vara säker på att det är en välsignelse att bli 90 år gammal önskar jag EMB inget annat.