Död och öppningar, Dylan Thomas, översättning Axel Englund, Rámus

 

Det stämmer inte riktigt i Rámus presentation av Dylan Thomas diktsamling Död och öppningar, ursprungligen från 1946. Det är inte hans sista diktsamling, då In Country Sleeputkom sex år senare, året innan han dog. Annars finns det mycket att glädjas åt med den intensivt röda volymen. Det är åtminstone första gången en komplett diktsamling av Thomas som tillgängliggörs på svenska, på dagen 70 år efter hans snöpliga dödsfall på St Vincent’s hospital i New York, efter att ha sänkt 18 rena glas whisky (”Jag tror det är ett rekord”, lär hans sista ord ha varit, innan han föll in i en fyra dagar lång koma som föregick dödsfallet). Det får sägas vara på tiden med nya översättningar, och uppgiften gavs Axel Englund, som tidigare översatt bland andra Stephane Mallarmé och Samuel Taylor Coleridge – ingen dålig uppvärmning.

 

För det är förstås som fullblodsromantiker vi läser Thomas, vars sangviniska språkgeni vida översteg alla som hade svårt för honom, och vars tilltro till språkets förmåga till transcendens var orubblig. Han hade precis fyllt 20 när debuten 18 Poems utkom, och det är sorgligt att vi i föreliggande bok endast har med dikter från den drygt tio år senare tillkomna näst sista samlingen, eftersom vi då går miste om givna pärlor som ”The force that through the green fuse” och ”Light breaks where no sun shines”. I gengäld får vi dock läsa ett par av hans yppersta dikter: ”En vägran att begråta ett barn som dött i lågorna”, ”Dikt i oktober”, samt ”Fern hill”.

 

”Fern hill”, ja, en sex strofer lång dikt där Thomas på allvar tar upp kampen med Percy Shelley i att gestalta ett diktjag som helt går upp i och går in i naturen. De två skriver odelat om sin extatiska upplevelse, och det är väl en smakfråga vems hjärta som lyser grönast. Hos Thomas: ”O när jag var ung och lättsam i nådens överflöd / höll mig tiden grön och döende / men i bojorna sjöng jag som sjön.” Kanske syftningen blir oklar här, att det inte är i nådens överflöd, men i tidens som han vistas: ”Oh as I was young and easy in the mecy of his means, / Time held me green and dying / Though I sang in my chains like the sea.” Det kan jämföras med hur Jan Bibergs översättning såg ut 1985: "Å när jag var ung och fri i hans tillgångars barmhärtighet / och tiden höll mig grön och döende / fast jag sjöng i mina kedjor som ett hav."

 

Kanske Thomas är engelska språkets mest vitala poet. Han favoriserar aktiva verb, våldsamma ord som sliter och drar i dikternas trådar: störta, rasa, kämpa, träffa, ila, brista, flyga, korsa, slunga, skrika, ryta, skjuta, yla, dåna … En läsare må bli ursäktad om hen blir lätt andfådd. Det är dikter som jagar efter metaforer, enbart för att demonstrera att dessa inte är äkta metaforer: det är bara så här världen uppfattas av den poetiskt sinnade som utnyttjar hela vidden av sin iakttagelseförmåga. Den här världen är blixtrande färgfull märgfull (”ben” verkar vara hans favoritord).

 

I ett fint efterord ser Judith Kiros en affinitet mellan Thomas och John Donne, det tidiga 1600-talets poetiska bråkstake. Det är ingen dum tanke, ingen dum take. Båda bänder språket itu med sitt tygellösa bildspråk, och båda uppfattas nog som gravt tidsbundna, att det är svårt att läsa dem utan tillvänjning. Båda var dessutom kanske mer än smakfullt besatta av döden.  

 

Översättningen lyckas ofta skaka liv i en slumrande svenska, som uppriktigt sagt sällan fått bete sig så här oborstat och vildsint. Några få anmärkningar är möjligen på sin plats, som att ordföljden i den dråpliga titeln ”Among those Killed in the Dawn Raid was a Man Aged a Hundred” på svenska snuvar läsaren på konfekten genom att placera åldern först: ”En hundraårig man bland de döda i gryningsräden”. Inte heller är jag nöjd med att se Mosebokens Simson stavas på engelskt vis ”Samson”. Eller att originalens intrikata rimmönster är svåra att ge full rättvisa på svenska.

 

Ibland blir det lyckat, som i en av de vackra stroferna i ”En vintersaga”, där originalets orena rim ges en snygg passage in i svenskan:

 

                                  Förtvinad och skör

dansar bäcken med bjällror och vattenskall. Snöns länge

försvunna glitterpastorat genljuder av daggens kör

på lövens mäld. Klippans snidade mun är en vindsvept sträng.

Genom snödroppens invecklade död sjunger tiden. Hör.

 

På engelska:

 

                                  The wizened

Stream with bells and baying water bounds. The dew rings

On the gristed leaves and the long gone glistening

Parish of snow. The carved mouths in the rock are wind swept strings.

Time sings through the intricately dead snow drop. Listen.

 

Annat lyckas mindre bra, som figurdikterna i ”Vision och bön”, där rimmen sällan överlever färden in i sin nya språkdräkt. Där kunde en notapparat också ha varit behjälplig som förklaring att dikten är tillägnad Thomas äldsta son, Llewelyn. Ofta nog har Englund lyckats återskapa ordmusiken, originalens sjungande egenskaper, och det gör han med ett gehör som måste benämnas imponerande. Jämför figurdiktens original,

 

Now common lazarus

Of the charting sleepers prays

Never to awake and arise

For the country of death is the heart’s size

 

med Englunds:

 

Nu ber utforskarnas

gängse lazarus att han

aldrig skall vakna och vandra

ty dödens land har hjärtats storlek

 

Om Englund här och där missar inrim som ”When I woke, the town spoke” kompenserar han det i en annan dikt: ”på någon scen av elfenben”. Det blir lite gungor och karuseller här, och det är kanske oundvikligt när något så särpräglat ska översättas.

 

För inga små förtrytelser ska förta intrycket av att det här är en välkommen utgåva. Tidigare nämnde jag ”En vägran att begråta ett barn som dött i lågorna i London”, en dikt som frammanar patos högtidligt men inte högtravande. Så här elegant och slagkraftigt sorgset slutar den:

 

Londons dotter är hos de första döda: hon vilar,

djupt, svept i långa vänner,

fröer bortom tiden, moderns mörka flöden,

en hemlighet där Themsens vatten ilar

som inga sorger känner.

Det finns ingen död efter den första döden.

 

Det är klassiskt. Vi ska kanske sluta vörda fyllkajan och suputen och sluta putsa på monumentet av det gudagivna geniet Dylan Thomas, och hellre fokusera på dikternas innehåll. Språkligt begåvad? O ja! Men också begåvad på känslornas område, där han effektivt och effektfullt motar bort sentimentaliteten.