att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 feb. 2015

Celestine, Olga Ravn


En av senare års mest fängslande danska poeter är definitivt Olga Ravn, vars debut Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne översattes till svenska häromåret. Nu utkommer hennes debutroman Celestine (Gyldendal), och blir den inte översatt vet jag inte vad jag gör, för den ger mig intrycket av att vara ganska exakt vad den svenska samtidsprosan behöver för att vitaliseras.

Men det är en bitvis besvärlig roman, mystisk, kryptisk, svårgenomtränglig i sin spretighet. En ung namnlös lärare, en kvinna, inleder en sejour på en skola förlagd på ett spökslott. Celestine är namnet på en kvinna från 1500-talet som inmurades efter att ha förälskat sig i en dräng. Kvinnan tar med sig sin pojkvän Kim, men han är inte något att hålla i handen, utan är deprimerad och har lika mycket bäring i romanen som en borttappad mössa. Kvinnan i nutiden identifierar sig med Celestine, tar på sig en vit klänning och tar på sig nattskiften på skolan för att få gå omkring – som ett spöke.


I sin språkliga frenesi liknar Ravn delvis Lina Hagelbäck, vars böcker om Violencia gör liknande saker i den svenska samtidspoesin. Men här är Ravn mer nedtonad, när hon låter språket följa protagonistens känslostämningar, som pendlar mellan upptäckarglädje och letargi. Troligen tjänar romanen på detta mer behärskade idiom, där den skapar en balans mellan dvala och skärpa, liksom hur Ravns eget ursinne blir skarpare och mer effektivt av att inte ges för mycket uttrycksfullhet.

Motivet med den inmurade kvinnan kan erinra om hur 1800-talet effektivt tystade ned kvinnor som uttryckte starka känslor, som Sandra Gilbert och Susan Gubar visade med sin epokgörande studie The Madwoman in the Attic. Charlotte Perkins Gilmans novell ”Den gula tapeten” är också ett belysande exempel på hur kvinnlig kreativitet kvästes. I det här fallet handlar det snarast om kvinnligt raseri, och Celestine visar vissa liknelser med den ursprungliga galna kvinnan på vinden (om man ska vara pedantisk: på tredje våningen), Charlotte Brontës karaktär Bertha Mason från romanen Jane Eyre, hysterikan som mannen inte kunde hantera utan måste spärra in. 

Med vaga miljöbeskrivningar och dunkla referenser målar Ravn upp en värld där förfallet inte ligger långt borta. Spöket kan uppfattas bokstavligt, visst, som en övernaturlig ingrediens, en representant för det oförklarliga. Det här är litteratur, inte verklighet, och Ravn utnyttjar detta förhållande. I en intervju med danska tidningen Information (6/2) anger hon den gotiska romanen som en influens, och det är nog en lämplig infallsvinkel för en läsare som känner sig brydd.

Inte för att gotikens nycklar är särskilt hjälpsamma, utan min erfarenhet är att de lås de angriper förblir stängda. Grejen med gotiken är i första hand osäkerheten och ångesten, och Ravn tar denna osäkerhet på orden, för in den i sin roman som ett bärande tema. Hennes värld är opålitlig och fylld av hemligheter, av begär som borde lämnas i fred. Den andra grejen med gotiken är kvinnligheten, en slags masochistisk lockelse som är förståelig. Den tredje grejen med gotiken är sexualiteten, kopplad till både osäkerheten och kvinnligheten – som om de gotiska romanerna upptäckte den kvinnliga sexualiteten, osäker och farlig och skräckinjagande. Ravns roman rör sig i liknande sexuellt neurotiska landskap som dessa sena 1700-talsromaner, påfallande ofta skrivna av kvinnor som Ann Radcliffe, Clara Reeve, Fanny Burney, Charlotte Smith, Mary Meeke.   

Spöket: en varning från det förflutna. Då kan det förflutna vara historiens behandling av kvinnor, eller hur nutidskvinnan låstes in av sin gammelmormor, och Ravn visar hur det dåtida häftar fast vid det nutida, rentav klistrar sig fast.   

Och mannen, Kim, som skildras med sådan blandning av närhet och avstånd. Olga Ravn gör det som sagt inte lätt för läsaren. Kanske ska vi läsa det här som en skildring av någons önskan att uppgå i något, att låta sig uppslukas av ett ämne. Här råkar det bli metafysikens mer eller mindre outtalade fråga: vad vet vi? Om det övernaturliga, alldeles för lite. Mot allt farligare områden rör sig huvudpersonen och författaren med henne. Hon skildrar det förföriska i att ikläda sig en roll, njutningen i den frihet det innebär att göra sig kvitt det egna jaget. Det övernaturliga och det oförklarliga och det onaturliga.

De två kvinnorna, Celestine och läraren, glider in i varandra, och Ravn visar med förbluffande enkelhet att det nog är så spöken beter sig: de rör sig i flytande tillstånd, som en fluidisering. Som läraren visar: ”Den store forskel på Celestine og mig er, att jeg endnu ikke er død.”

Celestine har hamnat ur kurs, kan man säga, och likaså läraren, som tappat sin riktning, sin kompass. Minnen återkommer gradvis, och orsakar en gradvis panik, där dödsmedvetenheten inte heller är att lita på. För vi har alla dubbla identiteter.

”Intet er så enkelt og så nydelsefyldt som at hade”, skriver Ravn vid ett tillfälle, och det är lätt att instämma i denna och en del andra bon mots som hon med stilistisk elegans lägger in i sin roman, som onda varsel från en tillvaro där ordning och säkerhet utmanas av sina antagonister kaos och osäkerhet. Kalla den här romanen för gotisk eller vad du vill, bara du kallar den för något, och bara du läser denna udda kärleksroman. Med sina besvärliga antydningar pekar den ut en fruktbar riktning, och den svenska romanen skulle tjäna på att åtminstone snegla åt det här hållet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar