att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 jan. 2020

Jag går runt och samlar in min trädgård för natten, Marie Lundquist, Nirstedt/Litteratur


I litteraturhistorien är 28 år både en kort och en lång tid. Exempelvis Erik Lindegren gav ut sina dikter under en kortare tidsperiod, då det endast skiljer 19 år mellan debuten Postum ungdom (som han dessutom förnekade) och den avslutande Vinteroffer. Många poeters karriärer tar slut långt innan 28 år passerat – möjligen inte tillräckligt många.

Men 28 år kan vara en lång tid. Marie Lundquist var 42 år gammal när hon gjorde uppmärksammad entré med Jag går runt och samlar in min trädgård för natten, som nu återutges i Nirstedt/Litteraturs serie poesibiblioteket, med klassiska svenska diktsamlingar. Det känns som en lång tid. Nu är det alltså dags att se om den fortfarande – som det heter – ”håller”.


Det var en på ett sätt ovanlig debut. Givetvis påminns vi av tidsandan i Göran Sommerdals annars kanske lite väl magistrala förord. Det här var 1992, strax efter den uppslitande obegriplighetsdebatten, som främst drabbade Katarina Frostenson, Ann Jäderlund och Birgitta Lillpers. Då kom Lundquists bok som en skänk från ovan, med sina konventionella metaforer, uppenbart skrivna av någon som tagit examen från Tranströmers skola. Okej, det här skriver jag med facit i hand, då vi i efterhand kunnat se hur mycket Lundquist har hyllat Tranströmer.

Det är ett inflytande som ibland kan te sig allt annat än klädsamt. Som en reaktion på det sena 80-talets introverta och svåra poesi var det förstås välkommet med begripligare dikter, lätta att relatera till. Lundquist förespråkar aforismen, det lockande lilla paketet som av poeten och konstnären Ian Hamilton Finlay kallats för ”filosofernas handgranat”. Aforismerna i den här samlingen är förstås mer beskedliga än så, även om det vore ett misstag att kalla dem oförargliga. Kombinerat med aforismerna finns antydningen till ett par berättelser om djur och natur, om manlighet och kvinnlighet, om en gift svekfull man.

Lundquist utnyttjar prosadikten med sina oftast korta infall. Det är slående att så många av dem efter 28 år är kvar i minnet. Rader som inte slutat resonera, om kvinnan som är stolt som en balkong, den utspädde mannen som hälls ut i havet. Eller en dråplig situation som uppstår, och dess halsbrytande crescendo:

”Något oväntat kan komma farande med stark
kraft genom ett öppet fönster. Något som
ingen räknat med. En båtshake eller ett
redskap tänkt för ett helt annat ändamål.
Ibland kan det vara en människa. Vi har
mycket att lära av musiken. Mån måste
fortsätta spela som om ingenting hade hänt.”

När Lundquist är som bäst är det svårt att inte läsa henne med ett bävande leende. Då är bilderna bara nästan sökta, bara nästan gränsande till det banala. Hon skriver nästan för bra, i en surrealistisk stil där utgången kan bli för given på förhand. Det är prydligt och balanserat, och någon skymt av skrynklor får man inte.

Visst är Tranströmer-skolan en bra utbildning, men det finns också andra ideal, och det hade nog varit bättre om Lundquist tillbringat mer tid utanför klassrummen. Jag gillar den här boken, och gjorde det förstås också när den utkom, men samtidigt kan jag inte skaka av mig uppfattningen att det är skrivet av någon som suktar efter bekräftelse. Det här blir då dikter som liknar matematiska uträkningar som alltid går ut.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar