Det är i år 100 år sedan Stig Dagerman föddes, något som har uppmärksammats bland annat med en nyutgåva av hans sista roman Bröllopsgästen. Men det är också 100 år sedan Anita Björk föddes, hans andra hustru, skådespelaren som hade en lång framgångsrik karriär på Dramaten i uppsättningar av Alf Sjöberg (i början) och Ingmar Bergman (på slutet). Deras dotter Lo Dagerman har skrivit en bok om föräldrarna, Himen nära.
Titeln härrör från den ring Stig överräckte Anita vid deras bröllop. När de träffades var båda gifta, något som ställde till det främst när Anita skulle spela in film med Hitchcock i USA, och den amerikanska pressen fick nys om det. Lo Dagermans bok har ett mittenparti som koncentrerar sig på de få åren de fick tillsammans, inramat av några kapitel om vad som föregick och vad som hände efter Stigs självmord i november 1954. Då hade Lo inte fyllt tre år, så hon kan inte säga att hon lärde känna sin pappa.
Men inte mamman heller, åtminstone inte på lång tid. Det är hjärtskärande att läsa om de tafatta tillfällena när de träffas när Lo är i tonåren och något äldre, hur båda har svårt att formulera sig och nå fram till varandra.
Sorgligt är det också att läsa när Lo Dagerman redogör för Stig Dagermans författarskap. Ok, jag vet att konventionen lyder att referera till efternamn, men det blir krångligt: låt mig säga Stig och Lo här? Så: Lo skriver om 40-talets litteraturklimat i Sverige, när Stigs böcker når ut till allmänheten. Då togs litteraturen på allvar.
Och Anita hade som skådespelare mer ett behov av att höras än att synas, att ge röst åt andras ord. Hon skulle också säga att alla hade så lätt att förälska sig i den vackra, nervösa, känsliga Stig, och det var förstås sant, likväl som att han hade svårt att inte själv förälska sig. Lo vidrör dessa aspekter endast i förbifarten, men det är tydligt att det satte spår hos Anita, att hon trodde sig vara den enda för honom. På ett sätt var hon ju det: de var tvillingsjälar, som det heter med en lite cringe formulering.
Vad exemplet Stig Dagermans kärleksaffärer visar är väl hur svårt det är att vara andra till lags samtidigt som du ska vara trogen mot dig själv. Det svåra ligger i att kompromisser och principer ska bäddas ned i samma säng. Det skrivs väl aldrig riktigt ut i den här boken, men mellan raderna framstår Stig som en besynnerlig kombination av ett offer värt att ömka och ett bortskämt barn som förväntar sig att andra ska dansa efter hans pipa. Så jagades han av sitt dåliga samvete, och det var inte helt utan egen skuld han var så eftersökt av samvetet.
För givetvis är det här en sorglig bok på många plan. En av sorgerna rör alla skulder Stig hade till Norstedts, belopp som omräknat i dagens penningvärde var i miljonklassen. Den skrivkramp han tampades med i så många år underlättade inte. Mycket av boken handlar om denna kamp mot orden, som hade flödat så lätt under de gyllene åren när han inom några få år publicerade fyra romaner och en novellsamling, samt en del dramatik och mycket journalistik. Det enda som gick lätt var dagsverserna han publicerade i Arbetaren.
Lo Dagerman går sällan i polemik, men det märks att hon inte är helt ense med Olof Lagercrantz biografi över pappan, som utkom ett par år efter han hade dött. Lagercrantz var fientligt inställd till Anita Björk, som i mångas ögon hade fördärvat det konstnärliga geniet Stig Dagerman. Där blir den här boken en upprättelse för hennes konstnärskap: partierna som skildrar hennes arbete inom teatern är vacker läsning.
Det här är en fin bok som inte blundar för det gräsliga. Alltså: finstämt men med bevarad blick också mot det som inte är smickrande. Lo Dagerman har en förmåga att levandegöra scener. Hon upplåter ibland utrymmet åt sina föräldrars egna ord. Två exempel kan visa det. En efterlämnad lapp till Anita, skriven av Stig strax innan han dör:
På kvällen går man sönder, syster lilla.
När man går sönder faller blommor ut.
När man ger blommor gör man inte illa.
När man går sönder blir man gud till slut.
Och Anitas intervjusvar när hon uttalar sig om hur kvinnor tar på sig skuldbördan:
Män flyr till arbete, sammanträden, sprit, andra kvinnor. De har aldrig indoktrinerats i denna allmänneliga kvinnliga känsla att allt är vårt fel. Att det ligger något i varje anklagelse, hur vanvettig den än är.
Länge vankar Stig mot självmordets gräns, där han med sina egna ord leker med döden, uppenbarligen för att uppleva att han besegrar den först när han står vid dess tröskel. Jobbigt är det också att ta del av de dagböcker från augusti till november från Stigs sista månader. Dessa är de enda dagböcker som finns kvar, och där skildras då de återvändande turerna till garaget för att öva självmordet. Det är en rimlig teori att leken gick för långt den sista gången, att hans plan var att överleva. Men det är ju problemet med lekar, att de blir allvar när du tappar kontrollen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar