Mnemosyne. Nio essäer om skapande, Birgitta Holm, Ellerströms

 

Det är en väntad uppställning som paraderar när Birgitta Holm tar sig an minnets funktion hos tio författare, med den nya essäboken Mnemosyne. Lagerlöf och Proust, Hölderlin, Christa Wolf, Joyce, Beckett, Duras, Kafka, T.S. Eliot, Borges. Kanondundret är öronbedövande. Minst utrymme får Borges, han som en gång på sitt briljant ödmjuka vis hävdade att han hade för gott minne för att vara en originell tänkare. Men essän om honom blir en fin avrundning på en fin bok.

 

Mnemosyne var en av de ursprungliga grekiska gudarna, titanerna, och moder till de nio muserna, som var följderna av nio heta nätter mellan Zeus och Mnemosyne. Hon var också minnets gudinna, och därav denna bok, och därav dess nio kapitel. Med Selma Lagerlöf och Marcel Proust allra först, och så fungerar mestadels Holms metod, att låta en författare agera i mer eller mindre uttalad samverkan med en annan: Sofokles till Hölderlin, Aischylos till Christa Wolf, Homeros till James Joyce, Proust till Samuel Beckett, Søren Kierkegaard till Marguerite Duras, Dante till T.S. Eliot, William Shakespeare till Jorge Luis Borges. Franz Kafka då? Han lämnas i sticket, som den unika solitär han var.

 

Vi börjar med Selma Lagerlöfs avbrutna läsning 1932 av första delen av Prousts romanbygge På spaning efter den tid som flytt. Hon befann sig själv i ett minnesarbete, genom att arbeta med sin sista bok, Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf. Där återvänder hon till det fjortonåriga barnet, men hennes minnesarbete skiljer sig från det Proust uträttar när han i första delen skildrar pojken Marcels uteblivna kyss från mamman.

 

Parallellerna mellan Lagerlöf och Proust består enligt Holm i att båda satte minnet i rörelse. Just ordet ”rörelse” blir nyckeln, där Lagerlöf berör läsaren medan Proust förevisar. Stämmer det? Nja, menar nog både Holm och vi andra. Det är en förenkling att betona det kyligt beräknande hos Prousts minneskonst. Likheten mellan dem finns i att båda betonar minnets dubbelhet, att den visar något som både finns i det förflutna och i nuet, och är lika närvarande på båda ställena.

 

Det liv som då uppstår ur minnet blir konst – omvandlas till konst, med Holms vackert emfatiska formulering, som blir den bärande tesen genom bokens nio kapitel. En längre text om Hölderlin blir kanske onödigt snårig, men det ligger nog mer på Hölderlins konto än på Holms. Som också poeten Oskar Pastior påpekade, och som citeras här: ”Hölderlin är ett vackert språk besläktat med tyskan.” Kapitlet om Christa Wolf tar upp sierskan Kassandra, hon som varnade om framtidens illdåd. Wolf gör något liknande i sina romaner och i sitt privata agerande i DDR, något som fick ödesdigra konsekvenser.

 

Att Homeros influerade Joyce till romanen Ulysses är en truism, men Holm hittar också en fin koppling till minnestekniken i Sara Lidmans skrivande. Det är ett äventyr att följa Holms resonemang när hon så initierat visar dylika förbindelser. En försmädlig fadäs i en textkritisk utgåva rättade ett av namnen i Joyces roman till Culler. Det ska vara Buller, och en tolkning är att det syftar på en viss kapten Buller som hade bostad i Byron Lodge i Sutton. Romanen innehåller flera allusioner till Lord Byron, så det här hade varit ytterst passande för Joyces sätt att skapa röda trådar i sin roman. Tyvärr – sanningen är ibland lite väl prosaisk – avsåg Joyce förmodligen en annan Buller, en cricketspelare som huserade vid Trinity College.

 

Hos Joyce saknar minnena ordning och hierarki: allt har lika högt värde och lika hög validitet. Vid en jämförelse sållar Proust elegant ut godbitarna, medan Joyces tänkande är associativt och gränslöst. Holm hyllar Thomas Warburtons gamla översättning (reviderad till utgåvan 1993), och föreslår att vi ska bedriva en lyssnandets läsart:

 

Hur svårgenomtränglig Ulysses än kan te sig för läsaren, så finns en ingång genom ljuden. Ett lockrop att svara på och som tonar genom det hela: att låta sig uppgå i det som finns, i det myllrande, mångskiftande och outtömliga livet.   

 

Som 24-åring skrev Beckett en fin introduktion till Proust (en bok som återutgavs av Faethon för inte så länge sedan). Proust är den ena stora skuggan i Holms essäbok (han är trots allt minnets största uttydare i skönlitterär form), den andra är Gösta Oswald, som Holm i flera sammanhang skrivit om. Oswald, som själv dog vid just 24 års ålder, sysselsatte sig med de flesta av de namn som återfinns i Holms bok, förnyarna från 1900-talets första hälft.

 

Kapitlet om Duras är spännande men lite väl kortfattat, och utreder hur Kierkegaards berömda idé om upprepning – gjentagelsen – går att applicera på hennes författarskap, som ofta rör sig mot tidigare upplevda och tidigare berättade avsnitt ur hennes liv. Den översättning av danskan som Holm väljer – omtagning – är passande, då det inte är fråga om enkel upprepning, utan mer om att uppleva det skedda en gång till. Det är något annat, något mer avgörande, än att ”minnas”. Det krävs mod att genomgå omtagning, medan minnet tillåter det som har hänt att vara kvar i det förgångna, på tryggt avstånd.

 

Holm föreslår att både Kierkegaard och Duras sätt att skriva kan diagnostiseras som hypergrafi, det tvångsmässiga skrivandet. Det borde också gälla Kafka, vars psyke hon liknar vid två av de romanvärldar han tillverkade: ett slott (Slottet) och en okänd kontinent (Amerika). T.S. Eliot betonar likt Joyce platsernas förankring i minnet, men Holm hittar också en tänkbar Beatrice till författaren i en gammal förälskelse från tiden innan han flyttade till England, en kvinna som han också brevväxlade med i många år (drygt tusen brev skickades över Atlanten).

 

Och slutligen Borges, den ojämförlige, vars korta berättelse om Shakespeares minne ges utrymme till en kort essä. En tysk forskare med det obetalbara namnet Sörgel erbjuds Shakespeares minne i bokstavlig form, och förväntar sig att det ska ge honom tillträde till hemligheten bakom Shakespeares talang. Men han får nöja sig med en massa ljud, och dessutom blir det förvirrande att förses med en dubbel uppsättning minnen.

 

Det är ett stilenligt slut på en stilenlig bok. Holm berättar varsamt och stillsamt om de noga räknat arton författarna. Aldrig blir man väl uttråkad, om än kapitlet om Hölderlin kunde ha varit något mindre fokuserat på olika utgåvor och översättningar. Mer tar jag med mig intrycket att litteraturen är en outtömlig skattkista. Ur den plockar Holm något som glimrar. Medan debatten rasar om den så kallade finkulturens brist på finansiellt värde vill jag bara slå ett slag för det andra värdet; den som läser en bok som denna blir inte en fattig människa.