Ofta när vi har möten på skolan (vi har ofta möten) och diskussionen hamnar i rundgång (den hamnar ofta i rundgång) brukar jag säga att det är lika lönt att fortsätta älta som att gå ned till Vättern och skrika argumenten, för ingen lyssnar ändå. Något av den betydelsen – när det är lönlöst att fortsätta debattera – finner jag i Marie Lundquists nya diktsamling Gå i svaromål med havet.
Men bara för att något är meningslöst betyder det inte att vi ska sluta göra det. Tvärtom är det väl så mening definieras: att det som vi automatiskt definierar som nyttigt eller nödvändigt är självklarheter, men att det som ter sig svårt eller omöjligt blir till sist det enda som är värt att utföra. Som att gå i svaromål med havet, eller den sjö som råkar heta Vättern.
Lundquist debuterade 1992 med en oförglömlig och omedelbar klassiker, Jag går runt och samlar in min trädgård för natten. Sedan dess har hon gett ut poesi och prosa, senast Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det, en poetik i miniatyrformat, 88 korta sentenser, alla inledda med diktordet: ”Dikten smeker sig själv fri från varseblivningen” kunde en av dem lyda. Det var en vacker bok, full av vackra iakttagelser, men kanske inte så mycket mer än så.
Inledningsvis är jag också aningen på min vakt när jag läser Lundquists nya bok. Den gör ett intryck åt det timida hållet, där allt verkar hållas under strikt kontroll. Det som skildras är ett äldre diktjag som bevakar en suicid flicka, ”[h]on som måste kliva över en vallgrav för att säga sitt namn.” Men gränserna mellan identiteterna i dikterna skiftar, liksom perspektiven i de fem avsnitten. Avgjort starkast intryck gör en centralt placerad del, ”Ormtunga”, elva svärtat starka block om sjukdom och uppror.
I övrigt handlar det mycket om vatten och natur, och om rösten: att tystna och att tystas. Många av dikterna utspelar sig bokstavligt i munnarna på folk. Språket blir en motståndshandling, och i dikterna ges också språket agens och görs till huvudperson. Det finns en desperat vädjan i dikternas lägesrapporter om svårigheterna i att nå fram till andra människor. I sviten ”Vaggvisa” överger Lundquist sitt signum – de korta prosatexterna – för en konventionell centrallyrik, där vi invaggas i otrygghet, där det kusliga bildspråket skapar oanade konnotationer åt skräckhållet (passande nog utkommer boken just på halloween).
Här handlar det om ”ett barn” och ”en mor”: ”Ett barn väntar / på att få drunkna / i sin mors tårar”. Dikterna frammanar arketypiska stämningar i ett bildspråk som kamperar med surrealismen. Då och då tvingas jag dubbelkolla på omslaget så att författaren inte har skiftat efternamn till ”Lindegren”, men det är ett gott betyg åt språkkänslan hos Lundquist, att den alstrar sådana likheter, liksom att det då och då skönjs ett inflytande från Tranströmer.
Det är en hållning som måste kallas romantisk. Lundquists ironi är åt det allvarsamma hållet, utan alla inslag av postmodernism. Att skriva i Tranströmers efterföljd kan ge ett intryck av slutenhet, en dikt som presenterar färdiga rebusar i en snitslad bana som förgylls av prydliga metaforer. Lundquist undviker inte alltid den fällan, men jag uppskattar att hon då och då tappar kontrollen över sitt bildspråk: de flesta av de dikterna ingår i bokens andra hälft.
Där handlar det mycket om moderomsorgens brister. De bästa dikterna lyckas också skapa en friktion, där besvikelsen låter sin oro skina, som i den här ur ”Vaggvisa”:
En mor klär av sig
kroppens alla veck
och fåror
sänker sig ner
i sitt eget
fostervatten
spottar ut
en liten droppe
av det våta
sätter punkt
Likheter till Lindegren och Tranströmer till trots lyckas Lundquist åstadkomma en egen röst åt sitt innehåll, mycket tack vare att hon skapar ett narrativ. För den delen går det också att spåra ett bibliskt inflytande (Jesaja?) i dikternas dialektik. Flera av de enskilda dikterna bär på hårt förvärvade sanningar om det mänskliga tillståndet:
Att beskriva en människa är att täcka henne
med damm. Vistas i skuggspelet mellan slump
och ordning. Flytta in i någonting halsbrytande.
Bli inringad. Acceptera det. Leva i ordens
imperium och längta efter botgöring.
När världen är söndersplittrad erbjuder de här dikterna ofta en form av lindring, utan att förminska det prekära läge vi har hamnat i. Och ärligt talat: har inte du också tröttnat på den jagfixerade dominansen på kultursidorna? Alla dessa krönikor som utgår ifrån vad detta betyder för skribenten personligen: ”så här får det här mig att känna” till leda och förbannelse. Då blir det en lisa att vistas i Lundquists diktvärld, som låter den egna positionen uppgå i något större och mer allmängiltigt.