I en krönika i Magasin Konkret från i lördags skriver Kholod Saghir om hur Stig Dagermans Tysk höst har aktualiserats av ständiga konflikter och krig i Syrien, Jemen, Etiopien, Kongo-Kinshasa, Afghanistan och Ukraina. I dag är det 100 år sedan Dagerman föddes, och jag vill uppmärksamma det med en omläsning av just Tysk höst (i kväll leder jag ett samtal om Dagerman på Jönköpings litteraturhus).
Hösten 1946 skickades Dagerman ut på reportageresa i efterkrigstyskland. Det blev 12 artiklar i Expressen, varav alla utom en, samt två nyskrivna bidrag, utgör den tunna och slagkraftiga boken Tysk höst. Han reser med tåg, träffar fattiga tyskar, men gör främst iakttagelser kring vardagen. Det är en bok som har utkommit i många utgåvor, och fler lär följa från och med nästa år då det har gått 70 år sedan han dog och rättigheterna släpps fria. Norstedts gav ut den senast 2010, med Elfriede Jelineks förord.
Jelinek fick Stig Dagerman-priset 2004 (några månader innan Nobelpriset), och hon skriver: ”Dagerman är en källa, inte en som sprudlar, utan en som helt enkelt flödar för att den inte kan låta bli.” Det är träffande sagt: hans skrivande är verkligen otvunget, och kanske allra mest så i sina skönlitterära böcker, de fem romanerna och novellsamlingen. Det finns en klarhet i hans uttryck, en klarhet som inte tillåter tanken att grumlas. Ändå är jag tveksam till hur hans romaner står sig. Ger de inte numera ett bedagat intryck?
I tidningsreportagen åker journalisten Dagerman till tyska städer och vittnar om sönderbombade hus och gator som lämnats i träda. Barnen har slängts ut på dessa gator av föräldrar som hellre ser dem bli blöta av regnet utomhus än av vätan som fyller källarutrymmena där de sover. Dagerman nöjer sig inte med att enbart ta del av rapporter om svälten och armodet efter kriget; han vill se med sina egna ögon, och så här i efterhand kan vi bara vara tacksamma att han gjorde den här ansträngningen, endast 23 år fyllda men besjälad av tankens brådmognad.
Vi glömmer kanske att han var så ung, Stig Dagerman. En del av slutsatserna kan förstås behöva revideras i efterhand. Viktigare är att han inte nöjer sig med att skildra eländet genom att stapla exemplen, utan han reflekterar och åstadkommer ett verk som inom svensk essäkonst kan mätas med August Strindbergs Inferno, Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell och Sven Lindqvists Myten om Wu-Tao tzu.
Den unge reportern är skickad att återge fejden mellan de unga och de gamla i Tyskland, där de unga anklagas för att vara indoktrinerade Hitlerjugend-medlemmar, medan de gamla anklagas för att vara de som smulade sönder demokratin. Inte lätt att komma överens om vem som ska få inflytandet då. Om inte annat kan vi läsa och få perspektiv på den polarisering vi själva upplever just nu.
Vi människor är bra på mycket, men att leva oss in i andras lidande behöver vi fortfarande lära oss mer om. Kanske är det bäst så, att det är ren självbevarelseinstinkt: vi skulle gå under om vi var kapabla att ta in hur mycket smärta människor får utstå. Det sägs att en bild säger mer än tusen ord, men det tror jag inte ett skvatt på. För då kontrar jag med några få ord av Dagerman:
Man åker en kvart med tåget och har en oavbruten utsikt över någonting som ser ut som en ofantlig avstjälpningsplats för trasiga husgavlar, ensamstående husväggar med tomma fönsterhål som med vidöppna ögon stirrar ned på tåget, odefinierbara husrester med breda svarta minnen av brandrök, höga och djärvt skulpterade som segermonument eller små som medelstora gravstenar.
Rostiga bjälkar sticker upp som ur grushögarna som stävarna på för länge sedan sjunkna båtar. Metersmala pelare som ett konstnärligt öde skurit ut ur störtade husblock reser sig ur vita högar av krossade badkar eller gråa högar av sten, söndersmulat tegel och sönderstekta värmeelement. Varsamt behandlade fasader utan någonting att vara fasader för står där som scenbilder till teatrar som aldrig blev av.
Dagerman vänder udden mot segrarmakternas skadeglädje. Han skildrar det tyska ödet utan pardon, men också med en förståelse som närmar sig det oerhörda: förlåtelsen. Jacques Derrida skulle senare säga att bara det oförlåtliga går att förlåta, något som inte är den paradox den utger sig vara. För Dagerman blir tyskarna inte en anonym enhetlig klump, för han ser dem verkligen som enskilda individer, splittrade i sitt lidande som alltid är enskilt och unikt. Han ser också hur viktig klassfrågan är, och tillfogar apropå att det tyska folket samtliga drabbades av de allierades bombräder den bitande anmärkningen att det inte var bankkontona som bombades.
Vördnad är Stig Dagerman varken betjänt eller förtjänt av, så här på sin hundraårsdag. Vi ska fortsätta läsa honom, och Tysk höst hör till det yppersta vi har av 1900-talslitteratur på vårt språk. För tio år sedan läste jag om Ormen, debuten som skrevs av en valpig tjuguåring. Men beror det bedagade verkligen på böckerna? Är det inte snarare den läsande allmänheten som har blivit sämre läsare? För att kunna läsa den typ av romaner Dagerman skrev behöver vi skärpa till vår läsart, göra oss mer mottagliga för ett sätt att skriva som till största del har gått förlorat i mindre ambitiöst hållna romaner och ett träsk av autofiktion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar