Vad är litteratur och vad ska man ha den till?, Ulrika Nielsen; ”Farväl kvalitet. Farväl konst.” Om litterärt värde, Fredrik Hertzberg, Ellips

 

Två nya små böcker anländer från Vasa-förlaget Ellips, två böcker som borde landa mitt i den smet som går under namnet svensk litteraturdebatt, eftersom de innehåller viktiga och aktuella frågor. Nej, visst ja, det ska ju den här hösten – som alla andra årstider – handla om relationen mellan det upplevda och det påhittade, om en författare får skriva om ditten eller datten, hur mycket negativ kritik en författare ska tåla (väldigt lite, enligt många), och så kan vi ju ta den där debatten om litteraturkritikens kris, den lockar säkert många läsare som inte själva är kritiker …

 

Man kan bli galen för mindre. Ulrika Nielsen och Fredrik Hertzberg är två välkända namn – eller borde vara det, också för en svenskspråkig läsekrets. Nielsen har gett ut många gränsöverskridande böcker som landar mellan lyrik och essä, och Hertzberg har bland annat skrivit en fin bok om Gunnar Björling, Mitt språk är ej i orden. Ett ordspråk från litteraturdjungeln: när de talar lyssnar man.

 

Nielsens bok heter Vad är litteratur och vad ska man ha den till?, och är en essä som utgår från den brist på formfrågor som litteraturkritiken så ofta gjort sig beroende av. Marknaden svämmar över av böcker som kanske inte direkt är dåliga, men på något sätt undermåliga i att de saknar ambitionsnivå att uträtta något annat än att berätta en historia. Är inte ”berättelser” det mest överskattade ordet på svenska? Vad är en berättelse värd om den inte har omvandlats till litteratur?

 

Trots allt handlade väl den debatt som har förts i höst en smula om detta, den som var intresserad av vilket datum Patrik Lundberg hade legat med sin tjej. Det är först när en privat text lämnar det egna jaget och de egna känslorna den blir intressant, blir litteratur. Nielsen hittar en bok om Quosego, det finlandssvenska kotteriet som för 100 år sedan tog litteratur på blodigt allvar: varför kan inte vår samtid vara lika hängiven litteraturen, ta den på stort allvar och låta den vara en betydelsefull beståndsdel i våra liv?

 

Nielsen visar också att det är den ofta motspänstiga och oinställsamma litteraturen som har överlevt, och vi kanske ska vara mer aktsamma om de samtidsförfattare som inte vill ställa in sig hos läsaren och stryka henne medhårs. Hon hävdar att läsarna har reducerats till en allt mindre skara entusiaster, och använder begreppet ”mainstreamismen” som orsak, att vi översköljs av den underhållande litteraturen, som inte vill annat än berätta historier. Hon är noga med att påpeka att sådant också måste finnas, problemet är att den är så invasiv, och att det som förr kallades ”höglitteratur” också måste finnas, men att den allt mer sätts på undantag.

 

För problemet med mainstreamismen (jag adopterar genast ordet) är att den är så beroende av algoritmer och mätbarhet, medan det som vi brukar (brukade?) associera med litteratur är irrationell, ogenomtränglig, och ofta svår att sammanfatta i välpaketerade säljtermer. När litteraturen börjar bli sedd som vilken vara som helst är det fara å färde, menar Nielsen. En sak som hon också varnar för, och som vi redan börjar se effekten av, är hur förmågan att tolka text och lära sig undertext håller på att tappas, eftersom vi läser för mycket självbiografiskt.

 

Kanske autofiktionen är dödsstöten för skönlitteraturen? Jag ställer bara frågan. I podcasten P3 klassikern talade Denise Rudberg nyligen om Jane Eyre, och påstod att den är övertydlig för att läsarna på 1800-talet var dåliga på att läsa undertext, medan den skulle ha skrivits mer subtilt i vår tid. Tillåt mig tvivla. Jag är rädd för att vi är sämre läsare nu än på 1800-talet. Men hopp finns: Nielsen hänvisar till en svensklärare hon talat med (det kan ha varit jag) som visat att litteratur är en utgångspunkt för att låta ungdomar tala om svåra saker och bli intresserad av en värld bortom tiktok och instagram-reels.

 

Hertzberg håller nog med. Titeln till hans bok, ”Farväl kvalitet. Farväl konst.” syftar på den slutsats som drogs i våras efter att konståkerskan Kiira Korpis diktsamling gett upphov till en debatt i Finland, då många tyckte att den var genomusel. Han är inne på tankar om litteraturkritikens död, och det finns nog fog för det, för vem läser bokrecensioner, förutom de som själva är kritiker?

 

Ett av exemplen han använder är Björn Werners famösa text från ifjol, när han som elektor för Augustpriset tvingades läsa tråkiga romaner och obegriplig poesi. Hertzberg tar Werner på allvar, men menar att en ärlig kritik måste sikta högre än att bara utgå från den egna känslan (”jag tycker det här är tråkigt” är en dålig utgångspunkt). Som exempel på en mer konstruktiv kritik anför han Henrika Ringboms inlägg efter att ha jobbat i juryn för Nordiska Rådets litteraturpris, där hon har synpunkter på de svenska bidragen:

 

They are impressive but in the same way as figure skating can be impressive, beautifully executed, poised, and smooth. These books are just not engaging, as art should be, they are not enraging and confusing, as art maybe also should be. They don’t ask difficult questions and give never before seen answers but are predictable.

 

Hårda ord, men jag tycker den svenska litteraturen – om vi tillåter oss vara generella – ska känna sig träffad. Här vill jag också citera vad Marianne Lindberg De Geer gjorde nyligen i en krönika i Expressen om just Lundbergs graviditetstext, nämligen citerade Blå Tågets sångtext, ”Jag har så otäcka drömmar, tyck synd om mig nu”. (Parentetiskt vill jag bara inflika att Ringboms text skrevs 2021, innan årets nomineringar av svenska böcker till Nordiska Rådet. Isabella Nilsson får ikväll Erik Lindegren-priset i Luleå, och nästa helg kan hon vinna Nordiska Rådets litteraturpris. Hon skriver inte medgörliga böcker!)

 

Hertzberg diskuterar en litteratur som befinner sig bortom ekonomiska kalkyler och lånar Marjorie Perloffs ord ”infratunn” (ytterligare ett ord jag gärna adopterar). Det ska vara en tunn linje mellan kvalitet och banalitet: den riktigt bra litteraturen måste ta risker, våga göra sig löjlig. Med Hertzbergs ord: ”Mellan det medelmåttigt och det förträffligt skrivna finns en artskillnad, inte bara en gradskillnad.”

 

Därför kan Chat-GPT inte skriva litteratur: den är för medgörlig och inställsam. Bra litteratur bråkar och bryter mot förväntningar och normer. Visst kan vi mata maskinerna med bättre data, lära dem sätta sig mer på tvären, men det är i så fall en sorglig syssla jag inte unnar någon. Det som har lett oss vidare i den estetiska utvecklingen har vägrat följa riktlinjerna.