Svenska rim. Nonsensdikter från exilåren, C.J.L. Almqvist, Ellerströms

Hur tacklade författaren Carl Jonas Love Almqvist sin tid i Amerika dit han tvingats ta till flykten efter att ha anklagats för att ha försökt mörda en rentier i gamla Svedala? Med bitterhet, ånger, klagolåt? Nä, att döma av de många dikter som tillkommit i exilen, 1438 sidor totalt, var stämningsläget ljust, harmoniskt, fridfullt.

 

Det är kanske tillräckligt att läsa dessa landsflyktsdikter i urval. Den första boken var Erik Gambys urval i Dikter i landsflykt (en raritet värd att spana in på antikvariaten). Här finns gott om livsvisdom att ta till vara i bistra tider:

 

Men du som ett hjerta har, hånle ej öfver armodets son

Mycket synes dig så smått, att du skrattar deråt,

men mycket av det lilla är stort för den, som

ingenting eger.

 

På Ellerströms utkom häromåret ytterligare ett litet urval, Svenska rim. Nonsensdikter från exilåren, signerat nonsensprinsessan Isabella Nilsson. Här har stavningen moderniserats, och det gör eventuellt dikterna mer lättillgängliga – om nu det är ett krav? Jag får anledning att läsa den nu efter att ha varit delaktig i att ge Nilsson årets Erik Lindegren-pris. Här sluts några cirklar, minsann, och med eftertryck demonstreras hur viktig Isabella Nilsson har blivit för att göra vår inhemska litteratur rikare, rivigare, och roligare.

 

Almqvists dikter är till största del ljusa. Han arbetade med dikterna i drygt tio år, visar Jonas Ellerström i sin inledning, förmodligen ända tills han så olyckligt dog i Bremen på hemvägen. Här ges Almqvist många tillfällen att briljera med sina rim, oavsett om han tvingas till det som kallas nödrim, och ibland nödgas hitta på ord eller växla mellan svenska, engelska och franska (det som i vår tid börjat kallas translanguaging).

 

Då kan ett av styckena se ut så här:

 

Han uppför sig rätt väl, gentilt och kommilfåtigt,

men illa är att dock han skriver fult och kråtigt;

Hans röst är också stygg: han sjunger illalåtigt.

 

Som Nabokov nästan sa: ”You can always count on a murderer for a fancy poetic style.” Ellerström menar att Almqvist leker dåliga dikter här, något som förstås både kan bestyrkas och bestridas. Här finns dikter som kan läsas i stundens ingivelse, precis när de skrivs – ”i hast”, som det kan stå nu när någon e-mailare vill ursäkta en slarvig formulering. Dock finns inte ett uns slarv i Almqvists påhittiga dikter.

 

Trams är fortfarande underskattat inom vårt språkområde, som har en svagare tradition än den anglosaxiska som Nilsson har varit en förfaren uttolkare av (Edward Lear, Mervyn Peake, Lewis Carroll). Hos oss, i det alltför allvarsamma Sverige: möjligen kvalificerar Ekelöfs Strountes-diktning. Ekelöf var ju ett stort fan av Almqvist. Här och där kan Almqvists dikter också läsas samman med några av Anna Maria Lenngrens epigrammatiska dikter. Ta hennes geniala summering av en fyllbult: ”Bror Tratt du levde glatt och kort / Förr bars du alltid hem, nu bärs du äntlig bort.” Almqvist skriver sin egen gravskrift:

 

     Han var till kroppen stor,

     dock ännu större var hans själ,

     och allrastörst hans skor.

     Han levde understundom väl

                                       nog

och svälte ej komplett ihjäl förrän han dog.

 

Så nog finns här dikter som roar för stunden, men dikterna erbjuder också något som får det synbart poänglösa att bli livsfilosofiska maximer. Bara om vi erkänner gamla hierarkier sysselsätter sig Almqvist – under sitt alias Hans Jakob Seseman – med det låga. Här utmanas dessa invanda föreställningar, och jag ser förutom Lenngren att Almqvist också kan erinra om William Blakes dikter, en annan poet som kombinerade ljusblå naivitet med nattsvart cynism.

 

För ja, Almqvists värld är ljus – men inte undantagslöst så. Nog hade han anledning att grubbla över existensens villkor i sin exil. Dikterna må kantra över i lättsinnet och det goda humöret, men det kan förstås också ses som försvarsmekanismer. Eller bara att det är en underskattning av det mänskliga att enbart se ett personlighetsdrag i det komplexa nätverk som utgör en individ. Så blir ju också Nilssons nonsenspoesi en smidig balansakt mellan det som roar och det som oroar.

 

I den här boken finns också gott om briljans, inte minst när Almqvist på ett nästan nonchalant vis följer Lord Byrons exempel att skriva i versformen ottave rime, som ju Byron så framgångsrikt använde till sitt underskattade versepos Don Juan (klaga inte på de brittiska romantikerna förrän du har läst detta mästerverk!). Det sker i svenska språkets kanske vackraste dödsdikt (näst Ekelöfs ”Eufori” då), de rader som inleds ”Var finns en sjö, där man i frid och lugn kan drunkna”.