Genom blå hagar, Claire Keeegan, översättning Erik Andersson, Wahlström & Widstrand

 

För två år sedan kunde vi på svenska läsa två korta romaner av irländska Claire Keegan: Det tredje ljuset och Små ting som dessa, samlade i en liten tunn bok. Den var fantastiskt bra, och nu har Wahlström & Widstrand grävt lite djupare i författarens backlist för att hitta hennes andra novellsamling från 2008, Genom blå hagar.

 

Flera av människorna i novellerna är väderbitna, skamfilade, luggslitna. Livet har farit hårt fram med dem, men de vägrar vika ner sig. De fortsätter kämpa, kanske bara för att andra alternativ saknas, kanske bara för att de är så hårt förankrade i pliktkänslan. De flesta av dem är män, men i en av de tidiga novellerna är det en ung kvinna som är i färd att lämna sin hemby, där fadern utsatte henne för övergrepp, tills hon fick sin första mens och inte längre var tillräckligt ung för honom. Nu behöver hon ta farväl av honom, en sur farlig blobb till människa som har isolerat sig på sitt rum. Allt medan flickans mamma har tigit i alla år, och den äldre brodern tvingats se övergreppen i vanmakt.

 

Det är hemsk läsning, och det hemska förstärks av Keegans neutrala och distanserade språk, som återger händelserna från andra persons perspektiv (”du”). Det är prydligt och  välgjort, men det räcker inte som förklaring till det som gör hennes noveller så läsvärda. Det är inte frågan om epokgörande litteratur heller. Keegan ger liv åt det defekta innehållet, åt de förfördelade människorna. Hon borrar djupt, men hon borrar med varsam hand.

 

Keegans individer ställs inför moraliska dilemman. I den första novellen ska en författare bo en tid i en stuga som hyrs ut av efterlevande till Heinrich Böll. En man distraherar henne. Alla skrivande människor känner igen sig, att det är ett fokus bortom alla världsliga behov. Kaffet? Det glöms bort i bryggaren. Gå på toaletten? Bara jag blir klar med den här meningen, jag menar det här stycket, jag menar den här texten. Blir läsningen någonsin lika absorberande? Ja, fast mer sällan.

 

Novellerna utspelar sig på den irländska landsbygden, där det är burdust och kargt utan att bli parodiskt (som det så ofta blir när Irland ska skildras i filmer). Om en vill kan det med viss vilja gå att se Keegans bok som en adaption av James Joyces novellsamling Dublinbor, förlagd till vischan. Även här finns karaktärernas snacksalighet, men också värmen i den blick författaren sätter dem under. Men Keegan sysslar inte med den typ av profana epifanier som Joyce var så förtjust i; hennes rekorderliga karaktärer når sällan någon form av förklaring eller closure, utan de måste fortsätta tampas med allt som spökar från deras förflutna.

 

Här finns en resignerad humor som balanserar misären. Keegan vägrar låta karaktärerna definieras av sina motgångar. I titelnovellen följer vi en präst på ett bröllop, där han svartsjukt följer bruden, som han är hemligt förälskad i. När hon dansar med brudgummens bror är dansen så våldsam att pärlorna i hennes halsband flyger iväg och en ensam pärla rullar fram mot prästens stol: ”Han böjer sig ner och tar upp den. Den är varm i handen, varm av henne.” Och mer behövs inte för att det sorgliga i prästens predikament ska bli uppenbart.

 

I en senare novell excellerar Keegan i ett finurligt lekfullt men också precist bildspråk för att återge en bondes lätta danssteg: ”Han förde henne över tiljorna som när en katt för tungan över ett gräddfat.” Kanske Katherine Mansfield är den som skrivit de bästa novellerna på engelska, och det finns faktiskt något liknande i hur Keegan skildrar människorna. Den här typen av litteratur är ingenting utan den människokännedom författarna investerar i karaktärsgestaltningen.

 

Känslorna är stora och starka. Ett undertryckt raseri ger sig ofta till känna. Keegan gestaltar dessa känslor utan att ge efter för sentimentalitetens lockrop. Hennes noveller värmer mer än de bränner, men hon sysslar med något helt annat än den ljumma formen av novellkonst som många svenska författare nöjer sig med. Tyvärr verkar världen vilja ha mer av det pissljumma och oengagerade, och mindre av det storslagna och fantastiska. Keegan väcker en oro med sin robusta humor, och låter människor och natur leva samman mindre i samverkan och mer i passiv skepsis inför varandra.

 

Att novellen inte på allvar har slagit igenom i Sverige, trots en lågintensiv boom sedan mitten av 90-talet, är ett obestridligt faktum. Utgivningen domineras fortfarande av allt tjockare romaner. Om vi ska fortsätta hoppas på att det i den allt osäkrare framtiden ska finnas svenska novellförfattare som inte bara är kompetenta utan också briljanta står min förhoppning till att de inspireras av Keegans milt strålande böcker.