Ett spöke i strupen, Doireann Ní Ghríofa, översättning Erik Andersson, Rámus

 

”Detta är en kvinnlig text.” Så inleds och avslutas irländska poetens besynnerliga självbiografiska vidunder till text, Ett spöke i strupen, i suverän svensk översättning av Erik Andersson. Boken är besynnerlig i att den är både uppiggande (konstruktiv) och uppviglande (destruktiv). Det är också en bok som jagar bort den mättnad som ibland infinner sig vid läsningen av ny litteratur, tankar som rör sig kring slentrianens mantra: ”Har jag inte läst det här förut?”

 

Någon sådan risk föreligger inte här: det är en rakt igenom unik bok. Så här är det: Ní Ghríofa är poet med sex diktsamlingar bakom sig. De är skrivna på iriska. Här skriver hon på engelska. Det är en roman. Det är en självbiografi. Det är en essä. Det är en moderskapstext. Det är en feministisk illustration till Hélène Cixous idé om det kvinnliga skrivandet. Det är en oberoende, självständigt experimentell text. Det är en fenomenal bok.

 

När hon är ett elvaårigt barn har hon sitt första möte med dikten ”Caoineadh Airt Uí Laoghaire” (”Klagosång över Art O’Leary”), skriven av 1700-talsförfattaren Eibhlín Dubh Ní Chonaill. I dikten sörjer poeten sin älskade, som mördats vid en landsväg av en sheriff som var besatt att jaga rätt på katoliker. När hon kommer fram till hans lik dricker hon hans blod. Det är inte direkt kärlek vid första ögonkastet när Ní Ghríofa läser den i skolan. Men senare – som en indirekt kommentar till Ola Söderholms lysande text i helgen om att vi måste lära oss utveckla en smak innan vi fäller kategoriska omdömen om konst – blir dikten hennes livs besatthet.

 

Den här boken blir då det vackra beviset på besattheten. När hon är flerbarnsmorsa och kryssar fram mellan loppisar och reor för att få tillvaron att gå ihop ekonomiskt, när hon på sjukhuset bröstpumpar mjölk åt för tidigt födda och sjuka barn, när hon på nätterna ligger med den sovande mannens styvnade kuk mot sin svank – då läser hon den gamla dikten, om och om igen. Hon läser den med alla sinnen i total kapitulation inför den styrka som den emanerar, och i full identifikation med den ursinnigt ledsna poeten som skrivit den.

 

Det kvinnliga ingår i sakens natur, det moderskap som förbinder kvinnan under 2000-talet

med kvinnan under 1700-talet. Ní Ghriofa betonar också att vi inte ska kapa banden med det förflutna. Underförstått löper hela tiden ett argument att det förflutna är värt vår uppmärksamhet och vår uppskattning. Hela tiden söks – och hittas – paralleller i dels de mekaniska och uttröttande sysslorna en småbarnsmorsa utför, nu som då, och dels i de starka känslor som genomfar de båda författarna som också råkar vara människor med privatliv: 1700-talets Eibhlín Dubh Ní Chonaill och Doireann Ní Ghríofa.

 

För starka känslor råder hos båda. I dikten – som infogas som ett appendix i Alan Croziers översättning – dominerar åtrån till den älskade Art, och sedan sorgen efter honom och sedermera hatet mot mördarna. När man läser diktens 35 strofer i sin helhet är det svårt att inte dela Ní Ghríofas fascination, med citat som lyser starkt av heta känslor, kåthet och ilska:

 

Genom sorgens mörker är vreden en svavelsticka som antänds och gnistrar. Hon förbannar den man som beordrat mordet på Art: ”Fan ta dig, dvärgen Morris! / Må ditt hjärta, din lever blöda! / Må dina ögon förblindas! / Må dina knän brytas av!” Sådana utbrott flammar upp och falnar och flammar upp igen, ty det här är en dikt som får sitt bränsle av de båda tvillingeldarna ilska och åtrå.

 

Som helhet är det en högst okonventionell bok som löper i många riktningar, där allting knyts samman av den gamla 1700-talsdikten. Som tonåring inleds arbetet med att spinna vidare på Ní Chonaills livsöde. Hon går också under namnet Eileen O’Connell och hade fem barn och väntade ett sjätte när Art dödades. Vi följer hur den unga Ní Ghríofa spinner vidare, fantiserar allt djärvare, där verkligheten och fiktionen byter plats, och kanske det är just där ett författarskap föds: genom associationskonst, genom inbillning, genom spekulation. Vi rör oss hela tiden mellan olika världar och olika tider, men förbluffas av hur mycket som är beständigt.

 

Det reella och det drömda börjar byta plats med varandra, när Ní Ghríofa suddar ut gränser med sitt skrivande som antar det ockultas former. Så magisk är den här boken, så magiskt bra! För medan majoriteten av den moderskapslitteratur som har dominerat det litterära fältet under 2000-talet har kedjat fast sig vid de egna känslorna och de egna upplevelserna vänder sig Ní Ghríofa både ännu längre in och ännu längre ut, med en blick som dessutom vänder sig bakåt i tiden, där hon uppfinner den trippelexponerade skriften.

 

Det ska också betonas att den här boken är ett feministiskt projekt, och det blir vi tillbörligt informerade om tidigt:

 

Detta är en kvinnlig text, som också är en caoineadh: ett sorgekväde och en arbetssång, en lovprisning, en psalm och en klagosång, en litania och ett eko, ett omkväde och en hymn. Sjung med.

 

Frasen ”detta är en kvinnlig text” återkommer som en refräng genom boken. Ní Ghríofa påminner oss också om tillkomsthistorien för dikten, att den likt många litterära verk traderades muntligt i flera årtionden innan den nedtecknades, och att man (=män) tidigare ansåg den ha flera upphovspersoner. Ní Ghríofa argumenterar övertygande för Eibhlín Dubh Ní Chonaill som ensam skapare av dikten. Så sett blir det här också en historia om radering, förminskning, försumlighet.  

 

Genom de självbiografiska avsnitten följer vi Ní Ghríofas familjebildning, hennes avbrutna läkarstudier, skörlevnaden med alkohol och dåliga vanor, och vägen som alltid leder tillbaka till den gamla kärleksdikten. Ett centralt parti i dikten skildrar Eibhlíns möte med den döda kroppen, ”utan påve, utan biskop, / utan klerk, utan präst / att läsa en psalm över dig”. Där har en gammal kvinna brett ut sin mantel som skydd. Vem är den kvinnan?

 

Ní Ghríofa lanserar olika teorier innan hon når fram till en snillrik slutsats. Är det en manifestation av Eibhlín själv, som gammal och maktlös? Nä, hon är vi andra, vi utomstående, som kallas till den makabra scenen: ”Vi ger av oss själva för att skydda honom. Vi står med henne och sörjer honom.” Det är en vacker och viktig scen, som inbjuder till inlevelse och empati.

 

En bra bok upphäver gränser mellan intellekt och känsla. En riktigt bra bok kan också vara vild till sin natur och hejdlöst farlig. Det här är tveklöst en av de bästa böcker jag har läst i år. Den är förbannad, rolig, klagande, hänsynslös, uppseendeväckande. Tro mig: det är precis så här en fantastisk roman ser ut!