Brev på födelsedagen, Ted Hughes, översättning Ole Hessler, Modernista

 

[ur mitt förord:]

I dikterna till Plath gör sig Hughes i stort sett av med den regelbundna strofindelning han vanligen nyttjar, till förmån för längre berättande dikter. Skapas ny förståelse och nyanseras bilden om man så att säga lägger deras texter jämte varandra? Plath kallade sin passion för en svart panter, och gav Hughes epitetet ”svart marodör”. Men livet är ingen deckarhistoria där en skurk ska sättas bakom lås och bom; inte heller är livet en grekisk tragedi och om något behöver vi lära oss avförtrolla kärlekshistorien mellan Hughes och Plath. Hughes tar ned den på jorden med sina dikter, visar att det i slutändan ändå bara var två människor som var förälskade i varandra, som skadade varandra men också tog hand om varandra och hjälpte varandra att växa som både människor och som konstnärer. Ibland var de kärleksfulla, ibland hatiska – ungefär som i vilken kärleksrelation som helst, med andra ord. Det här blir då en bok som återställer en jämvikt och tillåter oss att läsa både Hughes och Plath utan att ta ställning till vem som har gjort rätt och vem som har gjort fel. Deras rivalitet både dränerade dem och gav dem ny energi.