Fallet Jurij Dmitrijev, Sergej Lebedev, översättning Nils Håkansson; Processen mot Oleg Sentsov, Andrij Osavoljuk, översättning Mikael Nydahl, Ariel

I söndags avslutades fotbolls-VM i Ryssland, och Vladimir Putin såg länge ut att åtnjuta en promenadseger för propagandan, tills Pyssy Riot stormade planen en bit in i andra halvleken. ”Ut med skiten”, sa kommentatorn Chris Härenstam, och det vore lätt att fördöma hans naivitet, men till hans försvar var det inte omedelbart uppenbart en politisk protest. Det blev i vilket fall en påminnelse till alla blåögda fotbollsfans, om de brydde sig om att ta del av deras krav: ”1. Let all political prisoners free. / 2. Not imprison for ’likes’. / 3. Stop illegal arrests on rallies. / 4. Allow political competition in the country. / 5. Not fabricate criminal accusations and not keep people in jails for no reason. / 6. Turn the earthly policeman into the heavenly policeman.”

Två aktuella ryska rättsfall uppmärksammas i en nystartad serie från Ariel förlag, som de kallar ”Gotlandssamtal”. Det är tunna pamfletter, tryckta i liten upplaga, men kan också läsas gratis på deras hemsida. Därför går jag inte igenom dem så detaljerat här, utan sök gärna upp informationen där. De är så aktuella att den senaste gick i tryck i fredags (13 juli).

I april utkom boken Fallet Jurij Dmitrijev, av Sergej Lebedev, som också är en av redaktörerna för serien. Historien är bekant, på så sätt att den följer den typ av logik totalitära regimer alltid har upprätthållit. Dmitrijev är historiker och GULAG-forskare, som aktivt söker upp tidigare fångläger för att dokumentera offren, föra över dem från anonym statistik till individuella människoöden.

En av skillnaderna mellan Stalintidens fångläger och nazisternas koncentrationsläger är ju att de senare blivit minnesmonument. Något som inte kan ske med de ryska utrotningslägren, då de befinner sig i skymundan, på oländiga platser – ingen vet riktigt var de är belägna, och då kan man börja ifrågasätta om de verkligen har existerat, eller om de verkligen var så illa som det har sagts, när bevisen är undanröjda. Ett lästips för den klentrogne är då Varlam Sjalamovs Genom snön, memoarer från fånglägren under 30-, 40- och 50-tal, vars första del getts ut i år av Ersatz (med en essä skriven av Lebedev).  

Lebedev visar hur ryska myndigheter gärna accepterar minnesplaketter, men inte lika gärna det typ av arbete Dmitrijev utför. Därför fabricerades anklagelser att han hade haft bilder som visade sexuella övergrepp på barn. Han frigavs i april, när denna bok gavs ut, men har nu återigen fängslats, med värre anklagelser att han gjort sig skyldig till övergrepp på barn. De första domstolsförhandlingarna inleds 25 juli.

Författare och intellektuella förföljdes under Stalins regim, och även filmregissörer. Som den ukrainske regissören Oleg Sentsov, som är ämne för den nya boken från juli, Processen mot Oleg Sentsov, skriven av Andrij Osavoljuk. Sentsov har hungerstrejkat sedan fjortonde maj i år, efter att 2015 ha dömts till fängelse i 20 år för terroristbrott. Utfallet av rättegången påskyndades av den tortyr som nyckelvittnena utsattes för.

Osavoljuks bok liknar i högre grad ett protokoll, medan Lebedevs bok mer var ett reguljärt porträtt. Båda är sakligt skrivna, där indignationen ligger bidande. Vi ska inte göra oss några illusioner om vilka metoder de nuvarande ryska myndigheterna är redo att ta till. Det är rysligt att ta del av vittnesmål om tortyr som utförs i nutid. Tyvärr blir jag inte ens förvånad: det här är vad människan gör i trängda lägen, och vi fortsätter att förvånas och förfasa oss, när vi hellre borde inse att vår uppfattning om människans godhet ständigt blir motbevisad.

Osavoljuk visar det befängda i terrorismanklagelserna, som att attentatet var riktat mot ryska myndigheter, då de inte hade inrättat några sådana vid den tiden. Diaboliskt nog har också Sentsov fått ryskt medborgarskap för att förhindra att han kan utlämnas till Ukraina för att avtjäna sitt straff där.

I efterorden ger Mikael Nydahl bakgrunden, och visar bland att det finns paralleller mellan den nuvarande hållningen från Ryssland till Ukraina och den mellan Sovjet och Tjeckoslovakien 1968: ”I båda fallen rör det sig om länder som försöker genomföra en demokratisering av sin egen politiska kultur och lösgöra sig från Moskvas politiska inflytande. I båda fallen försöker Moskva ingripa i situationen, först genom hot, sedan genom militär intervention.”  

Så det återstår bara för mig att uppmana till läsning av dessa två lika viktiga och lika skrämmande häften. Det är inte munter läsning, men det ger perspektiv på de relativa problem vi själva har att ta sig an politiskt.